Med förtjusning -har jag läst och omläst hans a! beten, och alltid derunder blifvit stärkt i de öfvertygelsen, att ingen af våra nu lefvande poå ter bättre förmår, än Tegner, att vinna sympa tier, mycket deraf att han så väl förstår att vid röra de ömtåligaste bjertsträngarna hos en oc hvar. Man behöfver ej länge studera den sven ske Orpheus, för att se, att han är son af ett lanc der skaldekonsten, snart sagdt,.är ett gemensar tungomål. Jag tackatle naturligtvis för detta smickrand yttrande, men bestred påståendet, under den för klaring: att Danmark egde långt större skalder a! uppvisa, än vi. Ni fattade, svarade Oehlenschläger infallande mig icke rätt, eller ock vill ni allenast bortblar da mina kort. Enskilda talanger bevisa här in genting för eller mot mitt yttrande. Det är klar att det folk, som är närmast den vinkande skyr måste vara det mest poötiska; ty denna närhe med stjernorna måste föda en naturlig längta att tillryggalägga den lilla återstoden till dess himlagäster, och följaktligen utspänna Tantasien vingar — och kanske icke så sällan, försträck dem sjelfva vingsenan. : Hos slättbon deremq finns ej denna längtan, åtminstone ej i så hög gra ty det stora, åskådliga afståndet öppnar förstår det med den förklaring: att det är omöjligt a! hinna dit. Således ären j Svenskar mera född till flygt och svindel, än vi Danskar; vi deremc att stödja Oss på den mosaiska vandringsstafve! Då ni således idealiserar , hvad som ofta icke lå ter realisera sig, så realisera vi våra idealer me mycken framgång. På min fråga, hvilka svenska skalder gals fc reträdet, fortfor Oehlenschläger: I främsta rum met sätter jag, utan tvekan, den store Bellmar denne nordens Anakreon, i hvars skaldekonst he la det svenska folklifvet ligger återgifvet, såsom den renaste spegel: Annars af edra bortgångn poöter fäster jag mig med serdeles intresse vi