Med förtjusning -har jag läst och omläst hans a!
beten, och alltid derunder blifvit stärkt i de
öfvertygelsen, att ingen af våra nu lefvande poå
ter bättre förmår, än Tegner, att vinna sympa
tier, mycket deraf att han så väl förstår att vid
röra de ömtåligaste bjertsträngarna hos en oc
hvar. Man behöfver ej länge studera den sven
ske Orpheus, för att se, att han är son af ett lanc
der skaldekonsten, snart sagdt,.är ett gemensar
tungomål.
Jag tackatle naturligtvis för detta smickrand
yttrande, men bestred påståendet, under den för
klaring: att Danmark egde långt större skalder a!
uppvisa, än vi.
Ni fattade, svarade Oehlenschläger infallande
mig icke rätt, eller ock vill ni allenast bortblar
da mina kort. Enskilda talanger bevisa här in
genting för eller mot mitt yttrande. Det är klar
att det folk, som är närmast den vinkande skyr
måste vara det mest poötiska; ty denna närhe
med stjernorna måste föda en naturlig längta
att tillryggalägga den lilla återstoden till dess
himlagäster, och följaktligen utspänna Tantasien
vingar — och kanske icke så sällan, försträck
dem sjelfva vingsenan. : Hos slättbon deremq
finns ej denna längtan, åtminstone ej i så hög gra
ty det stora, åskådliga afståndet öppnar förstår
det med den förklaring: att det är omöjligt a!
hinna dit. Således ären j Svenskar mera född
till flygt och svindel, än vi Danskar; vi deremc
att stödja Oss på den mosaiska vandringsstafve!
Då ni således idealiserar , hvad som ofta icke lå
ter realisera sig, så realisera vi våra idealer me
mycken framgång.
På min fråga, hvilka svenska skalder gals fc
reträdet, fortfor Oehlenschläger: I främsta rum
met sätter jag, utan tvekan, den store Bellmar
denne nordens Anakreon, i hvars skaldekonst he
la det svenska folklifvet ligger återgifvet, såsom
den renaste spegel: Annars af edra bortgångn
poöter fäster jag mig med serdeles intresse vi