Aldrig har jag sett en skönare man. De stora
och förtroliga blickarna äro fulla af eld och skarp-
sinnighet. Den vackra munnen är liksom skapad
alt endast tala diktens. blomsterspråk. Det inre
och yttre öfverensstämma i detta väsen och up-
penbara den upphöjdaste mensklighet.
Sedan jag framfört en och. annan, som mig
tycktes, behöflig ursäkt för mitt egenmäktiga be-
sök, och derunder gifvit luft åt mina sympatier
för Helges sångare, anvisades mig en plats i sof-
fan och vårt samtal började, med att Oelenschlä-
ger sade: phaf tack för denna er uppmärksamhet
mot en gammal främling, hvilken nästan blifvit
bortskämd af Svenskarnes godhet mot honom. —
Nå hvad säger ni om vår hufvudstad? Den är
liten, men vacker, icke sant? Förmodligen har
ni ännu ej haft tid att besöka komedien. Vill
ni i afton se min Starkodder, så gå dit. Ni kän-
ner måhända detta drama? . .
Jag svarade så fåordigt som möjligt på dessa
frågor och bedyrade: att man i Sverge kände
detta arbete så väl, som i Danmark, och isynner-
het författaren; att det näppeligen skulle hända
en Dansk i Stockholm, hvad det händt mig i dag
uti Köpenhamn, nemligen, att då jag på gatan
tillsporde en förbigående om Oelenschlägers logis,
svarades: jag känner ej honom. Känner ni ej
Oelenschläger? Ja så, ni menar Oelenpotter (kruk-
makaren), han bor der. :
Åt denna berättelse 10g skalden och återtog:
att dylika misstag bade han sjelf fått höra om
sig sjelf, sednast- under resan i Norge, der man
en gång förvrängde hans namn till Odeläger
Efter detta skämt to3 jag mig anledning helsa
från Tegner, hös hvilken jag nyss hade gästat.
Vid Tegners namn klarnade blicken hos -Oelen-
schläger, och han sade: ja, Frithiofs diktare det
är en man, som är kär för hela den civiliserade
verlden. . Jag betraktar honom såsom en af mi-
na redbaraste vänner, och, som förfättare, är han
en afode mest Klara; gåjernor på diktens bimmel.
fr pr 2 4 and