Och genomskådar man karakteren af denns skald, hvilken rik. omvexling! Den är oändlig, som den yttre naturens uppenbarelser; .men den liknar ej blomstergården med sina sångfåglar, sitt fjärilsspel och sitt rosenskimmer; icke det upp: brusande hafvet med sin förskräckande makt icke den lugna källan, uti hvilken aftonrodnaden badar sin purpurkind och vestanvindarna susa : det grönskande gräset vid bräddafna; — nej, karakteren af denna skaldekonst liknar det oändliga. blåa stjernehvalfvet, med sin sol och måne, sin: kometer och hägringar, hvilket allt endast kar upplyfta sinnet och-fylla det med beundran ock kärlek för den store mästaren. Och derföre må ste vifälska Oelenschläger, äfven om vi ej alltic äro mäktige att följa den hvita, tonfulla svaner öfver fantasiens vågor. Vi skola äfven ihågkomma det nationelt ärorika, som han skänkt hel norden; och att han är den nordiske sångarekonungen — den enda monark, som sitter säker på sin thron, uppvaktad af ett hof a!diktens genier och med den oförvissneliga lagerkronan på sitt Apollohufvud. Under mitt vistande i Köpenhamn, vandrade jag en vacker sommarmorgon till den danska parnassen, till Oelenschlägers bostad. Utan några äfventyr stod jag snart i helgedomen. Der en märkbar man bor, der blir, äfven de minsta som omger honom, märkvärdigt. Så t.ex anser man ännu i dag Voltaires nattmössa, Luthers bläckhorn, Goethes skrifpennor för nästar heliga trofeer. Jag kunde således ej gå likgiltit igenom den elegant möblerade våningen, der eli större porträtt af skalden sjelf, samt ett af Thorwaldsen och Steffens företrädesvis fängslade min uppmärksamhet. Efter att, med slukande blickar, hafva passerat 3 å 4 rum, förde man mig slutligen in i ett kabinett, der en person låg hvilande på divanen. Jag igenkände genast den herrlige vAdam i Leire,, som nu reste sig upp och vänligt räckte mig handen.