Och genomskådar man karakteren af denns
skald, hvilken rik. omvexling! Den är oändlig,
som den yttre naturens uppenbarelser; .men den
liknar ej blomstergården med sina sångfåglar, sitt
fjärilsspel och sitt rosenskimmer; icke det upp:
brusande hafvet med sin förskräckande makt
icke den lugna källan, uti hvilken aftonrodnaden
badar sin purpurkind och vestanvindarna susa :
det grönskande gräset vid bräddafna; — nej, ka-
rakteren af denna skaldekonst liknar det oändliga.
blåa stjernehvalfvet, med sin sol och måne, sin:
kometer och hägringar, hvilket allt endast kar
upplyfta sinnet och-fylla det med beundran ock
kärlek för den store mästaren. Och derföre må
ste vifälska Oelenschläger, äfven om vi ej alltic
äro mäktige att följa den hvita, tonfulla svaner
öfver fantasiens vågor. Vi skola äfven ihågkom-
ma det nationelt ärorika, som han skänkt hel
norden; och att han är den nordiske sångare-
konungen — den enda monark, som sitter sä-
ker på sin thron, uppvaktad af ett hof a!diktens
genier och med den oförvissneliga lagerkronan på
sitt Apollohufvud.
Under mitt vistande i Köpenhamn, vandrade
jag en vacker sommarmorgon till den danska par-
nassen, till Oelenschlägers bostad. Utan några äf-
ventyr stod jag snart i helgedomen.
Der en märkbar man bor, der blir, äfven de
minsta som omger honom, märkvärdigt. Så t.ex
anser man ännu i dag Voltaires nattmössa, Lu-
thers bläckhorn, Goethes skrifpennor för nästar
heliga trofeer. Jag kunde således ej gå likgiltit
igenom den elegant möblerade våningen, der eli
större porträtt af skalden sjelf, samt ett af Thor-
waldsen och Steffens företrädesvis fängslade min
uppmärksamhet. Efter att, med slukande blic-
kar, hafva passerat 3 å 4 rum, förde man mig
slutligen in i ett kabinett, der en person låg hvi-
lande på divanen. Jag igenkände genast den herr-
lige vAdam i Leire,, som nu reste sig upp och
vänligt räckte mig handen.