rar således ofta svensken för hvad han synes var
— och dansken för hvad han är. :
Det är förnämligast inom konstens och veten
skapernas områden, som dansken tillkämpat si
sina skönaste lagrar. De ärorikaste sidorna i dej
danska historien äro teknade af fridens hand
Svensken kan ej säga så om sina lagrar — d
odödligaste skurna på slagtfältet. Dessa: olika sät
att vinna ära och nationell betydelse, visa bäs
skilnäden på dessa nordens tvenne folk; det en
skapadt för fredliga idrotter, det andras-attbrotta
med ödet om sitt anseende. . Båda nationern
hafva på det mest värdiga sätt förstått att begag
na sina krafter.
Man förebrår danska folket att ännu icke fatt
sin politiska bestämmelse. Det kan tyckas så on
ett bildadt folk, som, i 49 seklet, kan lida des
potismens fjetirar. Att dock detta balfva slafver
är närd sin upplösning, det förnimmes understun
dom; men det skall först fullkomligt ådagaläggas
när den tanken blir mera allmän hos denna red
bara nation: att det ej är regenten; som skall g
en konstitution — utan: folket, som skalltaga den
Men vi lemna danskarne, för att något längr
uppehålla oss hos. dansken, hos honom, om hvil
ken Tegner utropar: att han bär kronan i,dik
tens verld.
Att framträda till en stor man, innebär, ja
medgilver det gerna, en viss oförsynthet, och hels
då man sjelf icke eger några vexlar att draga p
förtjenstens skatter. Att bestämma hvad man e
genteligen förstår med en stor man, är visserli
gen icke så lätt. För mig gäller denna benäm
ning: snillets och bjertats förenade öfverlägsenhet
Såsöm en stor man bar jag städse betrakta
Oehlenschläger, alltifrån det ögonblick, då jag ble
förtrolig med hans blomstrande diktarverid. Ör!
verallt genomskiner här det mest, rena, friska oc!
älskeliga snille, öfverallt klappar här detta kär
leksfulla hjerta, förutan hvilket ingen rätt sto
och ädel tanka är möjlig.