rar således ofta svensken för hvad han synes var — och dansken för hvad han är. : Det är förnämligast inom konstens och veten skapernas områden, som dansken tillkämpat si sina skönaste lagrar. De ärorikaste sidorna i dej danska historien äro teknade af fridens hand Svensken kan ej säga så om sina lagrar — d odödligaste skurna på slagtfältet. Dessa: olika sät att vinna ära och nationell betydelse, visa bäs skilnäden på dessa nordens tvenne folk; det en skapadt för fredliga idrotter, det andras-attbrotta med ödet om sitt anseende. . Båda nationern hafva på det mest värdiga sätt förstått att begag na sina krafter. Man förebrår danska folket att ännu icke fatt sin politiska bestämmelse. Det kan tyckas så on ett bildadt folk, som, i 49 seklet, kan lida des potismens fjetirar. Att dock detta balfva slafver är närd sin upplösning, det förnimmes understun dom; men det skall först fullkomligt ådagaläggas när den tanken blir mera allmän hos denna red bara nation: att det ej är regenten; som skall g en konstitution — utan: folket, som skalltaga den Men vi lemna danskarne, för att något längr uppehålla oss hos. dansken, hos honom, om hvil ken Tegner utropar: att han bär kronan i,dik tens verld. Att framträda till en stor man, innebär, ja medgilver det gerna, en viss oförsynthet, och hels då man sjelf icke eger några vexlar att draga p förtjenstens skatter. Att bestämma hvad man e genteligen förstår med en stor man, är visserli gen icke så lätt. För mig gäller denna benäm ning: snillets och bjertats förenade öfverlägsenhet Såsöm en stor man bar jag städse betrakta Oehlenschläger, alltifrån det ögonblick, då jag ble förtrolig med hans blomstrande diktarverid. Ör! verallt genomskiner här det mest, rena, friska oc! älskeliga snille, öfverallt klappar här detta kär leksfulla hjerta, förutan hvilket ingen rätt sto och ädel tanka är möjlig.