Genom det nu anförda har jag i största korthet sökt visa, att bränvinet, måttligt njutet, ej är för menniskan behöfligt, utan ofta menligt och skadligt, samt att det bruk, som sker öfver den så kallade måttan, städse förr eller sednare inverkar förstörande-på hela menniskans väsende, så att deraf mer eller mindre obotliga och dödande sjukdomar alstras. -Menhyar ligger den bestämda gränsen mellan måttlighet och omåttlighet i detta hänseende? Den myckenhet bränvin, som för en person är nog att framkalla sjukdom; kan af en annan åtminstone till en tid ostraffadt fördragas: hos den ene kan följden inställa sig efter några månaders bruk, hos en annan först efter några års, ja tiotal-af år: den ene kan erhålla en lindrig åkomma; som -ej egentligen kan sägas bestämdt förkorta lifvet, då den andra ådrager sig en sjukdom, som med raska steg förer honom mot grafven. Dessa alla och flera mera skenbara olikheter kunna endast förklaras genom betraktande af olika ålder, olika kroppsbyggnad, olika sysselsättning, olika lefnadssätt, 0. 5. V., men att ingå i eR noggrannare redogörelse härför, skulle leda till en vidlyftighet, som ej med meningenaf denna uppsats vore förenlig. Må slutligen hvar och en noga besinna huru lätt öfvergången är från det måttliga till det omåttliga, samt. att den klokehellre borde afsäga sig det förra, än utsätta sig för faran att förfalla till det sednare! : Mb