KONSERTEN TILL: FÖRMÅN FÖR AR. O.
WILLMAN.
De svårigheter, hvilka åtfölja arrangerandet a
en konsertrepertoir, hafva ofta, och ej utan skäl
blifvit omtalade. Då de hafva sin grund uti fö
retagets vigtighet för konsertgifvaren, torde de
sätt, hvarpå han löser dem, gifva den säkraste
måttstock vid handen att bedöma, huruvida hans
nit för konsten är allvarligt och beredt att vis:
sig i handling, eller om det består uti blotta tale-
sätt, hvilka han vid detta tillfälle lemmar å sido
Det kan ej nekas, att saken på visst sätt är för
honom en affär, hvilken ofta har väsendtligt in-
flytande på hans ekonomiska ställning, och likväl
får han icke förneka konstnären, icke vara dö!
för de fordringar, hvilka beträffa Konstens högrc
intresse. Konstens praktiska ändamål är, att ge-
nom det välde, som det sköna utöfvar, bilda och
förädla menniskosinnet; men genom blotta sam-
mäanställningen af harmonierande intervaller, hvil-
ken smickrar örat, genom den brokiga och hastiga
följden af toner, hvilken öfverraskar det, vinnes
detta mål ej, och ännu mindre genom uttrycket
af låg sinnlighet, hvilket till och med är ofören-
ligt med begreppet om det sanna sköna, ty detta
låter i konsten icke tänka sig utan idealisering:
det är genom sin förbindelse med det sanna, det
goda, det sedliga, genom sin öfverensstämmelse
med idealet, som det sköna eger en förädlande
kraft, och endast den produkt, som hos sig före
nar dessa egenskaper, kan i högre mening kallas
ett konstverk. Afvenså kan blott den konstnär
verkligen kallas en sådan, som gjort till sitt mål,
att efter . möjligaste förmåga verka i denna rikt-
ning; frångår han den, så blir han en blott titu-
lär-konstnär, och står långt under handtverkaren,
ty denne uppfyller sin bestämmelse i den sfer
han valt.
Då vi tillämpa dessa reflexioner på den utöf-
vande konstnären, på konsertisten, så låter det ej
neka sig, att han har rikt tillfälle, att verka på
den allmänhet han tillhör; visserligen kan han
icke, såsom tonsättaren, appellera till efterverlden,
i fall hans samtid ej erkänner honom; men för-
står han att rätt begagna det ögonblick, hvilket
är hans, vet han att på ett värdigt sätt använda
konstens maziska kraft, så skola hans toner ej för-
flyga i Paften, de skola ännu länge efterklinga i
hvarje för det sanna sköna ej alldeles förslöadt
Sinne, ty — för att sala med Schiller:
— wer den Besten seiner Zeit genug
Gethan, der hat gelebt fur alle Zeiten.
Icke dessmindre har saken äfven sin materiella
sida, och en konsertist måste så väl som andra
menniskor vara betänkt på sin utkomst. Härvid
begår ban dock ofta det misstaget, att tro sig en-
dast genom underhaltig musik kunna vinna all-
mänhetens bifall. Visserligen händer ofta, att så-
dana produkter väcka lifligt intresse, men mer-
ändels endast, då de i någon mån höjas genom
en ovanligt öfverlägsen exekution, och erfarenhe-
ten har visat, att utmärkta talanger ej gjort min-
dre lycka med musik af värde. Med hvilket if:
ligt bifall emottages icke cavatinan ur Årstiderna,
sjungen af Herr Giänther? hvem minnes ej den
entusiasm, som M:ll H. Widerbergs föredrag af
sista arian i Figaro, af F-dur-arian ur Titus all-