samlingsplatsen, helst som förbör, enligt order,
skall hållas hvarje Söndag, tre å fyra månader
izenom, och detta under soldatens hela tjenstetid,
om han än, redan första året, kan sin läxa som
a Isynnerhet i glest bebodda landskap, och
dana har vårt kära fädernesland ett särdeles
öfverflöd, kan ofta en afdelning (två korporalska-
per) vara spridd på flera qvadratmil, hvadar
minga nyttiga armar, som bättre kunde använ-
das, för denna läsläxning skull, sättas i overk-
samhet flera dagar, hvarje vecka. Förfallaren an-
ser derföre gamla Lejons resonnemang häröfver,
i början af detta Jilla utkast, ganska klokt och
motiveradt. De täta resorna från och til S
förhör blifva äfven i längden ganska dyra för en
fattig subaltern med 4735 Rdr årlig lön. Men ar-
meåens lott är: att lida och tiga, och ingen i dessa
fredliga tider beklagar den, hur beklagansvärd den
också är, i anseende till otillräckliga löner, ideligt
nybetsmakeri och allt det onödiga besvär, som
den är underkastad.
Efter gudsijentens slut uppställdes truppen på
kyrkovallen för att af löjtnanten öfvas i dessa ut-
omordentligt nyttiga handgrepp, som utgöra krigs-
ståndets A och O, och äro våra stora, moderna
generalers högsta stoltbet och förtjusning. På
axel gevär! På hanan gevär! Skyldra gevärl
Till anfall gevärl, — ack, hvilken himmelsk mu-
sik i dessa korta befallningar, när de skarpt och
kraftigt utskrikas! Jag har sett exercisvurmar,
bland dem ganska höga herrar, som fällt de ljuf-
vaste glädjetårar under- åskådandet af en enig och
vacker gevärs-exercis, då de, deremot, med för-
akt skulle vändt ryggen åt ett konstens mäster-
verk i marmorn eller på duken. Gevärens klang,
framtröskad af de stackars knektarnes hårda mnäf-
var, är för dem detsamma, som serafsharporna
för de saliga. Cbacunason gout, heter det, men
nog får man medgifva, att blend all vurm, exer-
cisvurmen är den lumpnaste, så kunglig den också
må vara. Men jordens väldiga, skola ju äfven
fördrifva tiden med någonting, och då omsorgen
för folkens väl naturligtvis ej kan upptaga stor
del af den långa sommardagen, är det ett litet
rått artigt nöje, att kunna ställa upp tjugu- eller
trettiotusen dockor, föratt låta dem flytta sig