Du tar riktigt ordet ur mun på mig, Sofi,
svarade den andra. Så tycker jag med. Men
hör du! — Du, som är vacker och orädder af
dej, kunde gerna gå fram till. lyttnanten och be
honom att de stackars gossarne få parmassion
för i dag. Gör detl
Fy, tycker dul, smålog Sofi och vred sitt huf-
vudkläde litet tillrätta. Derefter, då löjtnanten
närmade sig den flygel, der hon stod, gick hon
fram några steg, troligen för att blifva bemärkt.
Detta lyckades också, ty löjtnanten kommendera-
de genast för fot gevär och gick fram till henne,
Hvem är du, mitt söta, vackra barn? frågade
han, och klappade dervid hennes fina, rodnande
kind.
Jag är -Cesars hustru, med förlo,, svarade
Sofi, och såg skalkaktigt på den unge löjtnanten.
Bah! redan gilt? Det var dumt! Din Cesar
är en lycklig ost; liksom den der gamle i Rom.
Hur länge har du varit gift med den store Cesar?
Bara -sex veckor.p
Då tycker du väl ännu om honom, kan jag tro?)
Hur konstigt lyttnanten talar! Skulle jag inte
det? Men om jag tordes be lyttnanten ...
pHvad då? Sög ut, min nådiga fru Cesar! Jag
lofvar på förhand att din bön skall bli beviljad,
äfven om du bad att din Cesar skulle bli krönt,
hvilket den gamle aldrig blef.
Jag förstår inte hvad lyttnanten menar, —
sade soldathustrun och ryckte behagsjukt i sitt
snöhvita hufvudklädes snibbar — men med gun-
sti tillåtelse tycker jag riktigt att det är synd om
de stackars knektarne, som stå bär och exersyssan
i kölden. Kunde de inte få slippa nu? — och
vid det hon yttrade detta, slog hon bedjande upp
sina sköna ögon och visade tillika, under det hon
smålog, tvänne rader af de hvitaste tänder.
Den finaste verldsdam hade icke kunnat fram-
föra en anhållan med mera behag, eller haft mera
bländande skatter att muta med; och som skön-
hetens makt allestädes är oemotståndlig, i kojan
som på thronen, sade löjtnanten: Du är en liten
slipad skälmunge, men duhar mitt löfte — dock
skall du inte lura mig mer. det lofvar jag.
Åh, söjer lyttnanten det?, — svarade soldat-
hustrun med: ett litet spotskt,. tviflande Jeende,