stelhet; hans gång ledig och lidande; hans upp:
syn frimodig, och hela hans yttre tillkännnagifv:
raskhet och skick. -
Hvad menar du med iidande gång ? frågade
derefter löjtnanten en liten, krokig soldat, mec
stackotta ben.
Det ä väl något
de denne.
I dag äro ni större åsnor än nänsin, skrek
löjtnanten, men ni skola också få exercera i köl.
den, det lofvar jag er.
Hvilket är soldatens hufvudvapen?, frågade
han sedan en ung, tjock, rödblommig luns, med
ett godt, men enfaidigt utseende. 7
Gud bevare lyttnanten! Det ä mat-tornisten!,
svarade denne och såg mycket säker ut.
Ack, du grötbuk! hvad du är dum! Men nu
tror jag, att jag gått igenom med mina förnämsta
ijusalfer,. Nej, för fan! Se der har jag ju ännu
min goda vän Sjö qvars Kom hit, du krona för
alla maladrätter! du bulvanernas ljus och föresynb
Den goda Sjö linkade from, gjorde ett tölpaktigt
ställningsstes och satte magen ut och bröstet in.
År du gift ännu, bror Sjö? frågade löjtnanten.
Nä-ä, nådi lyttnant! Tösera bara skratta åt
mej, vär jag talar om bruasäng.
Det bevisar smak hos dem, det. Men om nu
någon vore nog dum att tycka om dig, och du
beslöt att gifta dig, — hvad står här, att du då
skulle göra? :
Kors, hur lyttnanten kan fråga! flinade den
goda Sjö, smått förlägen, jag- skulle fälle hålla
å min gumma vet jag.
Löjtnanten kunde icke hindra sig från att skratta
och soldaterna instämde deri. Derefter sade han
Bror Sjö, det fägnar mig, att du är dig lik; mer
kom ihåg att du får dina modiga fem och tjugo
om du ingår giftermål utan att förut hafva be-
gärt kompani-chefens tillstånd dertill. Marsch )b
Förhöret fortgick derefter med de bättre in-
struerade, ända till dess sammanringningen kalla-
de alla i kyrkan. Af hvad här ofvan är skildradt.
kan imedlertid låsaren finna, att det lilla gods
ett sådant förhör medför, mångdubbelt uppväge:
af all den förlust befäl och trupp måste lida genom
de långa och besvärliga marscherna till och frår
ulöckeligt, vet jagn, svara-