net, och då vittnet ytterligare framställde sin farhåga,
i afseende på kartornes beskaffenhet, erhöll han a!
Meurling den mundtliga försäkran att de voro äkta,
derom Meurling blifvit förvissad genom intyg från
statskontoret, som förut skall hafva granskat och god-
känt dem.
Meurling, häröfver hörd, förklarade att vittnet i sin
sistberörde utsago helt och hållet irrat sig. Då Meur-
ling vid ifrågavarande tillfället träffade vittnet, hade
Meurling sig fullkomligen bekant, att kartorne voro
falska, och stod på resan hit, för att upptäcka fabri-
ken, hvadan det således ej skall vara tänkbart, att
Meurling hade kunnat meddela försäkran om kartor-
nes äkthet. Upplysningen att kartorne blifvit i stats-
kontoret granskade och befunna riktiga, derom nota-
rien Dahlborg vid kämnersrättten i Stockholm vittnat,
hade Meurling meddelat Wallman å Skenninge mark-
nad, då Mcurling ännu sjelf var villad af förberörde,
ej af statskortoret, utan af kamreraren Ygberg lem-
nade intyg. Meurling yrkade derföre enständigt att
viltnet måtte närmare besinna sig på sin utsago, som,
om den vidhölls, skulle, efter hvad Meurling fruktade,
bidraga till hans störtande.
Rätten förehöll inspektoren Wallman att noga öf-
verväga, hvad han i förevarande fall så väl som i öf-
rigt vittnat, och tillkännagaf sig vilja lemna honom
tid af några timmar för att ytterligare föra sig till
minnes den omständighet, vid hvilken Meurling fästat
så mycken vigt; men då vittnet försäkrade, att besin-
ningstid är alldeles obehöflig, att han icke berättat
annat än hvad han med visshet vet sannt vara, och
att just vid sammanträffandet i Skenninge, under
Meurlings resa hit, upplysningen om statskontorets
intyg blifvit af Meurling meddelad, så förklarade
Meurling att det tilläfventyrs förhåller sig så som vitt-
net uppgifvit. Förehafvande ett värf, för hvars lyck-
liga utgång den yttersta tystlåtenhet och försigtighet
voro vilkoren, skulle det nemligen hafva varit alltför
oklokt, att ingifva Wal!man misstroende till de kar-
tors äkthet, hvilka han af Meurling tillhandlat sig och
hvaraf tilläfventyrs hade följt att, före Meurling, ryk-
tet hit ankommit det han innehaft falska kartor.
För att bestyrka sin i attesten lemnad2 uppgift, at!
kammarskrifvaren Landberg af emottagne kartornt
användt för 98 Rdr hbko, förevisade Wallman ett a
Landberg, den 28 Oktober 4842, till Wallman aflå
tet bref, hvari han erkänner sig hafva emottagit kar
tor för 425 Rdr, hyilka han i bilagd räkning på föl
jande sätt redovisar:
Räkning. 4842, Sept. d. 20. Undertecknad cmot
tagit kartor för 423 Rdr. Härifrån afgår: 14844, Dec
d. 30. Omkostnad i hofrätten för mål mot Mörk 11
38. 4842, Sept. d. 4. D:o för lagsökningsmål mo
Lagergren 11: 43. Okt. d. 20. Utbetalt till C. v
Seth 66: 32. Provision med postningar utbetald fö
de afyttrade kartorne 4: 34. För renovation, repa
ration och postningar för en kedja till Reutersvär
4: —. 29 kartor återsände för 329:- Summa Bk
A J. W. Landberg.
Landbergs skrifvelse upptager den förändring a
räkningen att, i stället för. 329 Rdr, återsändes kar
tor för 327, samt kontant 2 Rdr, allt banko.
Vittnesförhöret fortsattes med:
2:0 Ljungdahl: som tog på sin aflagde ed den vi
sista urtima tinget ingifna, nu upplästa vittnesattest
hvilken han icke hade något att tillägga.
3:0 Frosten Bengtsson: hade sig icke bekant hu
ruvida falska kartor varit i omlopp. men på gifvei
anledning berättade vittnet: att å Stolpastugu mark
nad i Juni månad 48414, vittnet bjudit kronofogde
Crona jemte några handlande ifrån staden att, vi
hemresan från marknaden, spisa aftonmåltid i Wer
peshult; att bjudningen blef antagen och att spisnin
gen försiggick i öfra våningen af viltnets hus; att ei
stund sednare, vittnet inkommit i ett rum af andr
våningen och funnit der flera af sina gäster, samlad
omkring ett bord, och sysselsatta med ett för vittne
okändt spel, som hölls af en jude vid namn Lev
hvilken objuden ankommit till stället; att under de
vittnet ett ögonblick dröjde i dörren, ban varseblifvi
det kronofogden Crona höll i handen några pappers
blad, som han sade vara kartor af 10 Rdrs valör oci
hvilka han, på anmärkning af någon bland gästern
att de voro oanvändbara såsom penningar, förklarad
sig viija inlösa Vid spelets slut; att vittnet derefte
utgått och jemte kronolänsmannen Bergholtz tagi
plats i trädgården samt ej har sig bekant huru spe
let slutades.
Kronofogden Crona erkände, på tillfrågan, vittnes
målets riktighet och upplyste, att dessa kartor vor
desamma, hvilka han förut uppgifvit att baron Poss
erhållit. Posse, som åtföljde Crona från markneaden
hade ej penningar till spelets fortsättning, samt erhöl
derför af Crona 8 stycken kartor å 40 Rådrs valör
med hvilka Crona händelsevis, var försedd. Croni
sjelf vågade inga kartor i spelet.
4:0 Peter Frostensson berättade, tillika med sir
fader, angående tilldragelsen i Werpeshult, samt til
lade: att ehuru vittnet var närvarande under spelet
hvilket kallades biribi eller roulette, vittnet ej gifvi
akt derpå, huru många kartor som varit i omlopj
eller af hyem de i början blifvit vågade; dock erfoi
viltnet att sju stycken kartor, hvardera af 40 Rdr:
valör, blifvit bortspelade. Vid spelets slut hade näm.
ligen, på anmärkning af bankören, Juden Levi, at
han cj förstod kartornes användbarhet eller motsva
righet till kontanta penningar, kronofogden Crona ta.
git vittnet afsides och öfvertalat honom att inlösa S
stycken af kartorna till deras stämpelvärde, hvilket
vittnet biföll, och hvarefter bokhållaren Borån samt
landtbrukaren Jacob Crona jemväl inlöste tillsammans
4 stycen. Påföljde dagen, efter det Levi fått, på sin
begäran, qvardröja öfver natten, fann han, bland sina
penningar, ännu en karta, som han med mycken en-
trägenhet sökte förmå vittnet att inlösa. Vittnet vill
for slutligen hans önskan, på det sätt, att kartan: ut-
byttes mot ett dussin bomullsdukar, värde 44 Rdi
riksgäldssedlar. Vittnet anmodade nämndemannen Sven
Gabrielsson i Anneryda, att vid tinget försälja kar-
torne, samt har af honom erhållit motsvarande belopp