het, hvaraf äfven händer, att mången brukspatrons
förmögenbet smälter bort, och går, — om just
icke i vatten, så i detta fräsande champagne;
hvars efemera perlor ofta äro en trogen sinnebild
af våra brukspatroners hastiga uppkomst och to-
tala fall.
Är brukspatronen händelsevis en medlem af
adelsståndet, så bryr han sig dock litet eller in-
tet derom, stoltserar aldrig deröfver, och sätter
långt mindre värde på sina anor än sina nollor,
vid bokslutets betraktande. Är han åter ofrälse,
hvilket oftast inträffar, så är han outtrötlelig i
speglosor och utfall mot adelsfölket, talar derom
med stort förakt, och Moquerar sig deröfver, som
öfver små slekta aborrar; beskärmar sig tidt och
ofta öfver all den oerhörda egendom som dessa
icke vetat att behålla, utan som öfvergålt i de
trenne andra ståndens händer; säger allt det mehn-
liga, bånliga och onda han vet om adelsståndet,
men ... väljer der ofta nog sin maka, Och ...
hvad värre är... får henne der som oftast. Så-
lunda blir det icke sällan den stackars hymens
lott att sammanbinda ung rikedom med gammal
adel, äfven om det understundom vore lika svårt
och kinkigt som att sammanknyta ett groft rep
med en fin silkessnodd, ehuru dessa kunna vara
lika starha ... eller lika svaga i det hela, men
på hvar sill sätt likväl
Skulle patronen åter, af någon händelse eller
af lätt insedda elter alldeles oförklarliga Orsaker,
blifva — hvad Statstidningen kallar det: upp-
höjd 1 t stånd, så ... tiger han alldeles
stilla med allt sitt cläfsande mot den stackars
adeln, stilla som den aflägsoa, under läktaren