få en tittel,huru liten och obetydlig och utarfallt värde den än må vara? Måste icke sjelfva kammarjunkaren och sjelfyaste kammarherrn buga, springa, småle, krusa, tacka och komplimentera, helt och hållet bero af sin öfvertalande förmåga, andras förespråkande och majestätets nåd, ofta nå sitt ändamål endast på sina stackars stöflors bekostnad, och slutligen lösa fullmakten med penningar, om de skola vinna en så stor utmärkelse som deras tittel skall låtsa innebära? Skall icke en stackars skomakare arbeta otroligt allt ifrån sin barndom, få såsom lärpojke både stryk al spannremmen och förtret af mästare, gesäller. frun, mamsellerne, pigorne och alla kunderne? Skall han icke sedan, när han väl blifvit gesäll, vandra verlden omkring med blåsor på fötterne, tom mage och lika magra knotor som mager kassa, och detta allt för att engång värda mästare! Och när han det blir, så är det ändå rätt ingen som säger herr skomakaren, utom de som slitit ut stöflor och galoscher utan att betala någondera, och skulle ock dessa utgöra majoriteten i mängd, höra de likväl till minoriteten i fråga om värde. Men hvad behöfver väl vår pberr brukspatron af allt detta bråk, allt detta omak och besvär? Intet, alls intet. Litet pengar är hans alpha och mycket pengar, hans omega, och mången brukspatron finnes till och med, som har ingendera, hvarken mycket eller litet pengar, utan endåst folkets blinda tro derpå, och en viss kredit fotad der ofvanuppå. Desse äro dock icke a! den äkta och ullfärgade sorten patroner, som hålla kulören i alla väderskiften, men — de äro dock brukspatröner och föra sig oftast upp och bete si såsom de äkta sådana. Och hvilka äro väl egentligen dessa äkta, ge nuina brukspatroner?, hör man frågas. Jo, mit herrskap), somliga blifva det blott derigenom, at de äro sin rika faders son, få ärfva hans masug nar, stångjerns-, knipoch spik-hammare, tusen tals af skeppundssmide, pengar — — — högmoc