flickan knappt förstod den; men henne (Kertz) till kom . det, att svara derpä. Caumartin hade aldri dröjt qvar. tills morgonen, -och hon frågade Hr Cau martin sjelf, om hon icke sade sanning? Caumarti yttrade he!t torrt, att han icke behöfde svara härpå Den goda frun fann sig häraf mycket. stött, och be dyrade ytterligare, att hon sagt sanning, och det me en sådan ström af ord, att ordföranden måste, genon några frågor i andra ämnen, göra inpass i henne vältalighet. Af hvad hon vidare yttrade befanns, att ho: beständigt grälat med Caumartin, och det till den grad att han en gång hotat göra af med henne, om hot icke höll sig i styr. Om sjelfva katastrofen hade ho föga upplysning att lemna; hon hade egentligen in genting sett. -fO 37 (Slutet följer.) Linköping den 3 Maj. Den 4 dennes voro lä nets samtlige uppbördsmän och redogörare, som van ligt, samlade härstädes, för att göra redo för det för futna årets kronouppbörd. Uti Korungens befallnings hafvandes blifvande rapport derom till Kongl. Maj: kommer troligtvis den gamla visan att omtrallas, nem ligen att länet befinner sig i ett lyckligt och blom. strande tillstånd, äfven i ekonomiskt hänseende, hvil ket bäst synes deraf, att kronouppbörden ordentliger ingått o. s. v. Huru många pantauktioner, som erfordrats till dess indrifvande och huru månsa grå hår derunder framskjutit på kronofogdarnes hufvuden, lärei väl komma att visligen förtigas. Huru pass lyckligt tillståndet verkligen är, torde imedletid bäst synas deraf, att ensamt i Lysings härad 498 konkurser bland allmogen för närvarande äro under utredning. Vi önska af hjertat, att den tid en gång måtte komma, då förgyllningarne och sockret sparas åt tal rne vid de nu så moderna jubelesterna, men uti embetsyerkens rapporter och utlåtanden sanningen blott och bar framlägges för Regenten, som endast och allenast på detta sätt kan komma till sann kunskap om tillståndet i landet och finna medel till det möjligen befintliga ondas afhjelpande. (0. C.) te RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKRE. En riddares anspråk i våra dagar. Prototokoll, hållet å Landskancellict i Östersund den 1 April 4843. I anledning af en så lydande skrift: Till Konungehs höga Befallningsbafvande i ÖOstersund I a En resande ung person, som kallar sig Wolfenstein, har då jag vid inträffande vid middagen hos Erikson i dag, på tillfrågan af undertecknad hvarest han var född, hvilket han med ohöflighet besvarade, jag föreställde honom, att man alltid borde vara höflig, men fick samma ohöfliga svar, och hvarefter jag gaf honom en örfil, då han stötte mig, som gammal man mot kakelugnen, i anledning deraf får jag hos höga Landshöfdingeembetet anhålla om förhör med nämnde Wolfenstein, samt efterhöra hans logis och efterse hans pass. Östersund den 34 Mars 4843. P. Wikström. Såsom vittnen åberopas herr N. O. Fjellström och kakelungsmakaren herr C. O. Sahlbom båda i Östersundn, hade herr Oeconomie-direktören och riddaren af Köngl. Wasaorden Pehr Wikström, sockerbrukseleven Wilhelm Wolfenstein och de uppgifna vittnena, kyparen N. O. Fjellström och kakelugnsmakaren C. O. Sahlbom, blifvit kallade att sig härstädes denne dag kl. 42 på dagen personligen inställa; och tillstädeskommo nu, vid upprop till målets företagande, för herr direktören Wikström, landskancellisten. J. A. Öhrling, enligt företedd skriftelig fullmagt, samt Wolfenstein, Fjellström och Sahlbom personligen, åberopande landskancellisten Ökrling innehållet af ofvan intagne skrift under förmälan, att han icke af herr direktören Wikström erhållit någon vidare underråttelse om förloppet af det i skriften angifne uppträdde; hvaremot sockerbrukseleven Wolfenstein, som förut här å Landskancelliet inlemnat ett för honom af Konungens Befallningshafvarde i Malmö utfärdadt resepass, hvilket, enligt påskrift å Lankancelliet i Hernösand, gäller för afgång till Trondhbem öfver Östersund, berättade: att sedan han förliden gårdag spisat middag på den af handlanden Erikson innehafvande Stadskällaren bär i Östersund, hade herr direktör Wikström, åtföljd af kakelugnsmakaren Sahlbom, inkommit uti källarrummet på nedra botten och begärt mat för sig och Sahlbom, hvilket de äfven erbållit; och hade under måltiden herr direktören tillfrägat Wolfenstein om hans födelseort, derpå han svarat Skåne och Lund, bvarefter herr direktören frågat om Wolfenstein sfuderat, och då Wolfenstein svarat att han studerat nägot litet, hade herr direktören genmält sig äfven -hafva studerat, hvarpå Wolfenstein yttrat, som orden föllo: att hela verlden var ctt studium), i anledning hvaraf Wikström, som varit öfverlastad afstarka drycker och förmodligen misstyckt Wolfensteins yttrande, kalat Wolfenstein för landsstrykare och begärt få sc hans pass och erhålla. upplysning om hans vistelse, hvarpå Wolfenstein svarat, som orden föllo: jag är icke skyldig visa er något pass, och om ni vill, kan ni gå ner på Landskanceiliet, der jag aflemnat passet.n Öfver hvilket svar herr direktören blifvit mycket förargad och förehållit Wolensteindet opassande att han kallat herr direktören för ni, helst han var riddare, i anledning hvaraf Wolfenstein yttrat, att herr direktören icke uppförde sig såsom riddare, hvarpå herr direktören, som blifvit ännu mera ond, slagit Wolfenstein en örfil och, då Wolfenstein yttrat, att sådant vore oanständigt och icke af honom förtjert, hade herr direktören ytterligare slagit Wolfenstein,s om då, för att freda sig, tagit i herr direktören, och skuffat bonom ifrån sig, hvarvid herr direktören, antingen a! skuffningen eller ock i följd af sitt öfverlastade: tillstånd, fallit omkull vid kakelugnen i källarrummet; yrkande Wolfenstein laga ansvar å herr direktören Wikström för fy!leri och slagsmål. Härefter hördes upplysningsvis, utan ed, kyparen Fjellström, som till alla delar bekräftade sanningen: af Wolfensteins berättelse och tillade, på frågor, att! herr direktören varit synbart öfverlastad af starkal Arvelkar anch clan NW Allfanstnin fra Tnaläct