flickan knappt förstod den; men henne (Kertz) till
kom . det, att svara derpä. Caumartin hade aldri
dröjt qvar. tills - morgonen, -och hon frågade Hr Cau
martin sjelf, om hon icke sade sanning? Caumarti
yttrade he!t torrt, att han icke behöfde svara härpå
Den goda frun fann sig häraf mycket. stött, och be
dyrade ytterligare, att hon sagt sanning, och det me
en sådan ström af ord, att ordföranden måste, genon
några frågor i andra ämnen, göra inpass i henne
vältalighet. Af hvad hon vidare yttrade befanns, att ho:
beständigt grälat med Caumartin, och det till den grad
att han en gång hotat göra af med henne, om hot
icke höll sig i styr. Om sjelfva katastrofen hade ho
föga upplysning att lemna; hon hade egentligen in
genting sett. -fO 37 (Slutet följer.)
Linköping den 3 Maj. Den 4 dennes voro lä
nets samtlige uppbördsmän och redogörare, som van
ligt, samlade härstädes, för att göra redo för det för
futna årets kronouppbörd. Uti Korungens befallnings
hafvandes blifvande rapport derom till Kongl. Maj:
kommer troligtvis den gamla visan att omtrallas, nem
ligen att länet befinner sig i ett lyckligt och blom.
strande tillstånd, äfven i ekonomiskt hänseende, hvil
ket bäst synes deraf, att kronouppbörden ordentliger
ingått o. s. v. Huru många pantauktioner, som er-
fordrats till dess indrifvande och huru månsa grå hår
derunder framskjutit på kronofogdarnes hufvuden, lärei
väl komma att visligen förtigas. Huru pass lyckligt
tillståndet verkligen är, torde imedletid bäst synas
deraf, att ensamt i Lysings härad 498 konkurser bland
allmogen för närvarande äro under utredning. Vi
önska af hjertat, att den tid en gång måtte komma,
då förgyllningarne och sockret sparas åt tal rne vid
de nu så moderna jubelesterna, men uti embetsyer-
kens rapporter och utlåtanden sanningen blott och
bar framlägges för Regenten, som endast och allenast
på detta sätt kan komma till sann kunskap om till-
ståndet i landet och finna medel till det möjligen be-
fintliga ondas afhjelpande. (0. C.)
te
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKRE.
En riddares anspråk i våra dagar.
Prototokoll, hållet å Landskancellict i Östersund den
1 April 4843. I anledning af en så lydande skrift:
Till Konungehs höga Befallningsbafvande i ÖOster-
sund I a
En resande ung person, som kallar sig Wolfenstein,
har då jag vid inträffande vid middagen hos Erikson
i dag, på tillfrågan af undertecknad hvarest han var
född, hvilket han med ohöflighet besvarade, jag före-
ställde honom, att man alltid borde vara höflig, men fick
samma ohöfliga svar, och hvarefter jag gaf honom en
örfil, då han stötte mig, som gammal man mot kakel-
ugnen, i anledning deraf får jag hos höga Landshöf-
dingeembetet anhålla om förhör med nämnde Wolfen-
stein, samt efterhöra hans logis och efterse hans pass.
Östersund den 34 Mars 4843. P. Wikström. Såsom
vittnen åberopas herr N. O. Fjellström och kakel-
ungsmakaren herr C. O. Sahlbom båda i Östersundn,
hade herr Oeconomie-direktören och riddaren af Köngl.
Wasaorden Pehr Wikström, sockerbrukseleven Wil-
helm Wolfenstein och de uppgifna vittnena, kyparen
N. O. Fjellström och kakelugnsmakaren C. O. Sahl-
bom, blifvit kallade att sig härstädes denne dag kl.
42 på dagen personligen inställa; och tillstädeskommo
nu, vid upprop till målets företagande, för herr di-
rektören Wikström, landskancellisten. J. A. Öhrling,
enligt företedd skriftelig fullmagt, samt Wolfenstein,
Fjellström och Sahlbom personligen, åberopande lands-
kancellisten Ökrling innehållet af ofvan intagne skrift
under förmälan, att han icke af herr direktören Wik-
ström erhållit någon vidare underråttelse om förloppet
af det i skriften angifne uppträdde; hvaremot socker-
brukseleven Wolfenstein, som förut här å Landskan-
celliet inlemnat ett för honom af Konungens Befall-
ningshafvarde i Malmö utfärdadt resepass, hvilket,
enligt påskrift å Lankancelliet i Hernösand, gäller för
afgång till Trondhbem öfver Östersund, berättade: att
sedan han förliden gårdag spisat middag på den af
handlanden Erikson innehafvande Stadskällaren bär i
Östersund, hade herr direktör Wikström, åtföljd af
kakelugnsmakaren Sahlbom, inkommit uti källarrum-
met på nedra botten och begärt mat för sig och
Sahlbom, hvilket de äfven erbållit; och hade under
måltiden herr direktören tillfrägat Wolfenstein om
hans födelseort, derpå han svarat Skåne och Lund,
bvarefter herr direktören frågat om Wolfenstein sfu-
derat, och då Wolfenstein svarat att han studerat nä-
got litet, hade herr direktören genmält sig äfven -haf-
va studerat, hvarpå Wolfenstein yttrat, som orden
föllo: att hela verlden var ctt studium), i anledning
hvaraf Wikström, som varit öfverlastad afstarka dryc-
ker och förmodligen misstyckt Wolfensteins yttrande,
kalat Wolfenstein för landsstrykare och begärt få sc
hans pass och erhålla. upplysning om hans vistelse,
hvarpå Wolfenstein svarat, som orden föllo: jag är
icke skyldig visa er något pass, och om ni vill, kan ni
gå ner på Landskanceiliet, der jag aflemnat passet.n
Öfver hvilket svar herr direktören blifvit mycket för-
argad och förehållit Wolenstein- det opassande att han
kallat herr direktören för ni, helst han var riddare, i
anledning hvaraf Wolfenstein yttrat, att herr direk-
tören icke uppförde sig såsom riddare, hvarpå herr
direktören, som blifvit ännu mera ond, slagit Wolfen-
stein en örfil och, då Wolfenstein yttrat, att sådant
vore oanständigt och icke af honom förtjert, hade
herr direktören ytterligare slagit Wolfenstein,s om då,
för att freda sig, tagit i herr direktören, och skuffat
bonom ifrån sig, hvarvid herr direktören, antingen a!
skuffningen eller ock i följd af sitt öfverlastade: till-
stånd, fallit omkull vid kakelugnen i källarrummet;
yrkande Wolfenstein laga ansvar å herr direktören
Wikström för fy!leri och slagsmål.
Härefter hördes upplysningsvis, utan ed, kyparen
Fjellström, som till alla delar bekräftade sanningen:
af Wolfensteins berättelse och tillade, på frågor, att!
herr direktören varit synbart öfverlastad af starkal
Arvelkar anch clan NW Allfanstnin fra Tnaläct