tänkt, än mindre anklagad för något brott. Omkring medlet af November tillsades Blomberg sedan ingen förbättring i hennes uppförande visad sig, att bon skulle skaffa en annan i sitt ställe oci få flytta, dermed förklarade hon sig nöjd, men inge: -verkställjgbet följde, utan fortsatte hon i dess ställ silt slurska och otidiga uppförande, samt uraktlä nästan alla sina skyldigheter till vår nytta, med stän dig diktan och traktan, att vara uppe hos herr Berg nehr, och der tillbringa tiden. Af allt detta i förening med hvad jag tillförent haft äran anföra, stadgades bos mig den öfvertygel sen, det någon våldsam passion stridde i hennes själ för att utesluta allt lugnt bemödande, till sina plig ters uppfyllande, hvarföre jag en dag i början af De cember tillsade henne, att hon kunde flytta, utan at jag fordrade, det hon skulle skaffa någon annan sitt ställe, och derest hon icke godvilligt gjorde det skulle jag anlita polisens åtgärd; detta hade till följd att hon under ett par veckor företog sig, att aldrig svara ett ord på hvad man bad henne uträtta, är mindre åtlydde hon en gång bland tio de befallnin gar hon fick. En förmiddag kom hon ner ifrån herr Bergnehr met bäpenhet, och förvirring målad i sitt ansigte, medförande några näsdukar, som skulle tvättas, till hvilke ändamål hon våldsamt borttog all eld under de pannor hvari maten till middagen tillagades, för att sätta på vatten till näsdukarne, och då min hustru förebråddt henne detta förfarande, yttrade hon: jag är förlorad om icke näsdukarne bli tvättade nu, han är så arg deruppe; då min hustru sade: du synes fasligt rädc för bans ondska, men om vi äro onda på dig för di na fel, så bryr du dig icke derom, då svarade hon ja, det tror jag, herrskapets ondska är ingenting, fö de äro onda som andra menniskor, men när mar ser på honom, så kan man sjunka i jorden af förtkräckelse. Några dagar före Jul, då Blomberg, mycket förvirrad och ängslig, uppkom från sjön en morgon bittida med ett par ämbar vatten, berättade hon, att djefvulen kommit efter henne, med mycket buller för att taga henne, men att hon ställt ifån sig vattnet, fallit på knä och bedit, och då hade han lemnat henne. Denna händelse omtalade herr Bergnehr, att hon äfven berättat för honom, men att han sökt afleda hennes tankar ifrån denna ohyggliga föreställning dermed, att det funnes uttrar under bron, som med sitt läte förvillat benne, och hon derefter skall blifvit lugnare. Nyårsdagens morgon hade hon mjölkat korna, och hällt mjölken i en stäfva, så full, att vid nedbärandet den rann öfver alla bräddar, och då min hustru sade: kära Johanna, hvarföre har-du icke som vanligt hällt mjölken i ämbaret, utan går och spiller bort den? svarade hon: kära fru, säg ingenting åt mig, detta hör till mina ceremonier, och skall allt bli bra, En händelse, som inträffade ungefär en månad före Jul, måste jag tillägga de förenämnde: Blomberg var som vanligt uppe i herr Bergnehrs rum hela förmiddagen, men då hon icke en gång nedkom vid middagen, efterhörde man huru det förhöll sig med henne, då anträffades hon liggande i öfra förstugan orörlig, och vid uppväckandet sanslös — samt efter vederfåendet förklarade, att sådane paroxysmer påkommo henne ofta. Efter att såtunda hafva framställt förhållanderne i denna sak, på sätt som sanning och sjelfförsvar oafviseligen af mig fordrat, är jag fullkomligt lugn, under afvaktandet af det utslag, en upplyst och samvetsgrann domare deröfver skall fälla! äfvensom jag, med sann tillfredsstältelse emotser att den vördade allmänheten, hvars bedömande är så vigtigt, icke skall neka mig sitt deltagande, för allt det oerhörda lidande, jag och familj oskyldigt fått vidkännas. Jag har förfråzat mig hos pastors-embetcet i Adol! Fredriks församling, huruvida herr Bergnehr, efter sin uppgift, Palmsöndagen begått Herrans Nattvard, och fått till svar, att han icke på åtta eller tio år detsamma gjort, således har han inför högtärade rätten ljugit. Vidkommande berr löjtnanten och tullbevakningsinspektoren C. W. Bergnehr, så enär det är styrkt, att han författat den skrift, som hustru Sandberg till Kongl. poliskammaren inlemnat, äfvensom att han, på ctt allmänt värdshus i fem personers närvaro låtit densamma afskrifva, och utsprida i argt uppsåt, så och då han och bustru Sandberg i denna skrift anklagat mig att med förgift velat afdagatoga eller till helsan skada en medmenniska, äfvensom att jag skulle sökt öfvertala pigan Blomberg till falskt vittnesmål emot herr Ecrgochbr, samt dessutom påbördat mig skamlösa och skymfeliga handlingar, och då dessa anklagelser gå å lif och ära; så yrkar jag på bonom, herr C. W. Bergnehr, och på hustru Sandberg det ansvar, som 60 Kap. 5S MissgerningsBalken stadgar. Hemstäl!ande jag likväl till högtärade rättens bepröfvande, hutuvida hustru Sandberg, som synes icke en gång haft vetstap om skriftens innehåll i dess helhet, ochi öfrigt en obildad och enfaldig ung qvinna, icke annorlunda än af oförstånd, och i okunnighet om följderna, låtit, på ett eller annat vilkor, öfvertala sig till detta missdäd samt i följd deraf anses mindre brottslig. I sammanhang med herr Bergnehrs Lbeteende, tar jag mig friheten att i ödmjukhet fästa högtärade rättens uppmärksamhet på olikheten i de vittnesberättelser, som tullvaktmästarne Dahlman och Bång i Kongl. poliskammaren afgåfro, då de jemföras med samma personers några veckor sednare i kämnersrätten. Stock: holm den 7 April 1843. J. N:son Stahre., Efter uppläsande af detta anförande, det proto notarien Hervån ansåg icke vara förtjent att med svar bemötas, uppgaf apotekaren Stahre, på gifven anledning, att den kantschuk, hvarmed han natten till den 3 Januari sagit Blomberg, bestått af en så kallad tjurpes, omkring tre qvarter lång samt i öfre ändan vid pass en tum tjock tvärs igenom och i nedre ändan af en fingers tjocklek och försedd med en snärt; hvilken dock varit upplindad, så att Stahre med skaftet tilldelat Blomberg slagen. Då Stahre, i anledning häraf, föreställdes om det olämpliga i sitt förfarande, att med ctt så farligt redskap slå en ga len menniska på dess blottade kropp, förmälde Stah Te, att då han, om natten uppväckt af fattighjone Bäckströms skrik, utkommit i förstugan och der set Blomberg hålla Bäckström om halsen, efter allt ut seende i full afsigt att strypa henne, hade Stahre an sett sig icke för tillfället hafva annan utväg att be