tänkt, än mindre anklagad för något brott.
Omkring medlet af November tillsades Blomberg
sedan ingen förbättring i hennes uppförande visad
sig, att bon skulle skaffa en annan i sitt ställe oci
få flytta, dermed förklarade hon sig nöjd, men inge:
-verkställjgbet följde, utan fortsatte hon i dess ställ
silt slurska och otidiga uppförande, samt uraktlä
nästan alla sina skyldigheter till vår nytta, med stän
dig diktan och traktan, att vara uppe hos herr Berg
nehr, och der tillbringa tiden.
Af allt detta i förening med hvad jag tillförent
haft äran anföra, stadgades bos mig den öfvertygel
sen, det någon våldsam passion stridde i hennes själ
för att utesluta allt lugnt bemödande, till sina plig
ters uppfyllande, hvarföre jag en dag i början af De
cember tillsade henne, att hon kunde flytta, utan at
jag fordrade, det hon skulle skaffa någon annan
sitt ställe, och derest hon icke godvilligt gjorde det
skulle jag anlita polisens åtgärd; detta hade till följd
att hon under ett par veckor företog sig, att aldrig
svara ett ord på hvad man bad henne uträtta, är
mindre åtlydde hon en gång bland tio de befallnin
gar hon fick.
En förmiddag kom hon ner ifrån herr Bergnehr met
bäpenhet, och förvirring målad i sitt ansigte, medfö-
rande några näsdukar, som skulle tvättas, till hvilke
ändamål hon våldsamt borttog all eld under de pannor
hvari maten till middagen tillagades, för att sätta på
vatten till näsdukarne, och då min hustru förebråddt
henne detta förfarande, yttrade hon: jag är förlorad
om icke näsdukarne bli tvättade nu, han är så arg
deruppe; då min hustru sade: du synes fasligt rädc
för bans ondska, men om vi äro onda på dig för di
na fel, så bryr du dig icke derom, då svarade hon
ja, det tror jag, herrskapets ondska är ingenting, fö
de äro onda som andra menniskor, men när mar
ser på honom, så kan man sjunka i jorden af för-
tkräckelse.
Några dagar före Jul, då Blomberg, mycket förvir-
rad och ängslig, uppkom från sjön en morgon bittida
med ett par ämbar vatten, berättade hon, att djef-
vulen kommit efter henne, med mycket buller för att
taga henne, men att hon ställt ifån sig vattnet, fal-
lit på knä och bedit, och då hade han lemnat hen-
ne. Denna händelse omtalade herr Bergnehr, att hon
äfven berättat för honom, men att han sökt afleda
hennes tankar ifrån denna ohyggliga föreställning
dermed, att det funnes uttrar under bron, som med
sitt läte förvillat benne, och hon derefter skall blifvit
lugnare.
Nyårsdagens morgon hade hon mjölkat korna, och
hällt mjölken i en stäfva, så full, att vid nedbäran-
det den rann öfver alla bräddar, och då min hustru
sade: kära Johanna, hvarföre har-du icke som van-
ligt hällt mjölken i ämbaret, utan går och spiller bort
den? svarade hon: kära fru, säg ingenting åt mig,
detta hör till mina ceremonier, och skall allt bli bra,
En händelse, som inträffade ungefär en månad före
Jul, måste jag tillägga de förenämnde: Blomberg var
som vanligt uppe i herr Bergnehrs rum hela förmid-
dagen, men då hon icke en gång nedkom vid mid-
dagen, efterhörde man huru det förhöll sig med hen-
ne, då anträffades hon liggande i öfra förstugan o-
rörlig, och vid uppväckandet sanslös — samt efter
vederfåendet förklarade, att sådane paroxysmer på-
kommo henne ofta.
Efter att såtunda hafva framställt förhållanderne i
denna sak, på sätt som sanning och sjelfförsvar oaf-
viseligen af mig fordrat, är jag fullkomligt lugn, un-
der afvaktandet af det utslag, en upplyst och samvets-
grann domare deröfver skall fälla! äfvensom jag, med
sann tillfredsstältelse emotser att den vördade all-
mänheten, hvars bedömande är så vigtigt, icke skall
neka mig sitt deltagande, för allt det oerhörda lidan-
de, jag och familj oskyldigt fått vidkännas.
Jag har förfråzat mig hos pastors-embetcet i Adol!
Fredriks församling, huruvida herr Bergnehr, efter sin
uppgift, Palmsöndagen begått Herrans Nattvard, och
fått till svar, att han icke på åtta eller tio år det-
samma gjort, således har han inför högtärade rätten
ljugit.
Vidkommande berr löjtnanten och tullbevaknings-
inspektoren C. W. Bergnehr, så enär det är styrkt,
att han författat den skrift, som hustru Sandberg till
Kongl. poliskammaren inlemnat, äfvensom att han,
på ctt allmänt värdshus i fem personers närvaro låtit
densamma afskrifva, och utsprida i argt uppsåt, så
och då han och bustru Sandberg i denna skrift an-
klagat mig att med förgift velat afdagatoga eller till
helsan skada en medmenniska, äfvensom att jag skulle
sökt öfvertala pigan Blomberg till falskt vittnesmål
emot herr Ecrgochbr, samt dessutom påbördat mig
skamlösa och skymfeliga handlingar, och då dessa an-
klagelser gå å lif och ära; så yrkar jag på bonom,
herr C. W. Bergnehr, och på hustru Sandberg det
ansvar, som 60 Kap. 5S MissgerningsBalken stadgar.
Hemstäl!ande jag likväl till högtärade rättens be-
pröfvande, hutuvida hustru Sandberg, som synes icke
en gång haft vetstap om skriftens innehåll i dess hel-
het, ochi öfrigt en obildad och enfaldig ung qvinna,
icke annorlunda än af oförstånd, och i okunnighet
om följderna, låtit, på ett eller annat vilkor, öfvertala
sig till detta missdäd samt i följd deraf anses mindre
brottslig.
I sammanhang med herr Bergnehrs Lbeteende, tar
jag mig friheten att i ödmjukhet fästa högtärade rät-
tens uppmärksamhet på olikheten i de vittnesberättel-
ser, som tullvaktmästarne Dahlman och Bång i Kongl.
poliskammaren afgåfro, då de jemföras med samma per-
soners några veckor sednare i kämnersrätten. Stock:
holm den 7 April 1843. J. N:son Stahre.,
Efter uppläsande af detta anförande, det proto
notarien Hervån ansåg icke vara förtjent att med
svar bemötas, uppgaf apotekaren Stahre, på gifven
anledning, att den kantschuk, hvarmed han natten
till den 3 Januari sagit Blomberg, bestått af en så
kallad tjurpes, omkring tre qvarter lång samt i öfre
ändan vid pass en tum tjock tvärs igenom och i ne-
dre ändan af en fingers tjocklek och försedd med en
snärt; hvilken dock varit upplindad, så att Stahre
med skaftet tilldelat Blomberg slagen. Då Stahre, i
anledning häraf, föreställdes om det olämpliga i sitt
förfarande, att med ctt så farligt redskap slå en ga
len menniska på dess blottade kropp, förmälde Stah
Te, att då han, om natten uppväckt af fattighjone
Bäckströms skrik, utkommit i förstugan och der set
Blomberg hålla Bäckström om halsen, efter allt ut
seende i full afsigt att strypa henne, hade Stahre an
sett sig icke för tillfället hafva annan utväg att be