menniska, stött sitt ben, dock obetydlist. Våi vän bjelpte henne artigt upp, slog med sin näs duk på hennes kappa der han ungefär trode elle anade, att den kunde vara smutsig af fallet, ty) det var redan alldeles för mörkt att se det, rådde den gamla frun alt badda sitt ben med Rigab:lsam och gaf henne adress hvarest hon skulle å dylikt Imedlertid var det nedmörkt, och at en besyn nerlig fintasi, en verklig pödets lek,, såsom har sjelf sedan alltid kallade det, gick vår vän ickq raka väsen denna gången, utan öfver den såkal lade gamla Norrbro. Vetenskapsakademiens mån sken var denna afton halsstarrigare än nåvonsin ville ej släppa till sitt ljus för någon del, utar vår vän såg verkliven icke ens handen för sig men just derföre såg han så mycket dess hältre alt elden stod som en qvast, ur en skorsten a ett hus till höger vid gamla Norrbro. Vår väl in som en pil i portgången, och håller der på al slå omkull en madam med ett ämbar, och seda att skrämma vettet utaf henne med utropet ,Skorstens-e!d! skorstens-eldI Madamen flyge upp i elt kök, der en munter piya småtralland stod och diskade i all sin oskuld framför en lik munter, bögt flammande och sprakande brasa Den stackars muntra pigan blef Iikväl ej skyldi; vår vän någon scerdeles tack, ty först fick hor en skur af ovett utaf madamen, som bland anna förebrådde henne att bon mutat sotarn med kaffe för att slippa sotning, och så fick hon af sin eger matmoder, som kom ut i köket, lockad af lar. met, en skur af bannor för att hon lat på si mycket af den dyra veden, samt stränz befallninz att kasta salt i elden och — betala det sedan Med skorstenselden var imedlertid ingen fara