menniska, stött sitt ben, dock obetydlist. Våi
vän bjelpte henne artigt upp, slog med sin näs
duk på hennes kappa der han ungefär trode elle
anade, att den kunde vara smutsig af fallet, ty)
det var redan alldeles för mörkt att se det, rådde
den gamla frun alt badda sitt ben med Rigab:lsam
och gaf henne adress hvarest hon skulle å dylikt
Imedlertid var det nedmörkt, och at en besyn
nerlig fintasi, en verklig pödets lek,, såsom har
sjelf sedan alltid kallade det, gick vår vän ickq
raka väsen denna gången, utan öfver den såkal
lade gamla Norrbro. Vetenskapsakademiens mån
sken var denna afton halsstarrigare än nåvonsin
ville ej släppa till sitt ljus för någon del, utar
vår vän såg verkliven icke ens handen för sig
men just derföre såg han så mycket dess hältre
alt elden stod som en qvast, ur en skorsten a
ett hus till höger vid gamla Norrbro. Vår väl
in som en pil i portgången, och håller der på al
slå omkull en madam med ett ämbar, och seda
att skrämma vettet utaf henne med utropet
,Skorstens-e!d! skorstens-eldI Madamen flyge
upp i elt kök, der en munter piya småtralland
stod och diskade i all sin oskuld framför en lik
munter, bögt flammande och sprakande brasa
Den stackars muntra pigan blef Iikväl ej skyldi;
vår vän någon scerdeles tack, ty först fick hor
en skur af ovett utaf madamen, som bland anna
förebrådde henne att bon mutat sotarn med kaffe
för att slippa sotning, och så fick hon af sin eger
matmoder, som kom ut i köket, lockad af lar.
met, en skur af bannor för att hon lat på si
mycket af den dyra veden, samt stränz befall-
ninz att kasta salt i elden och — betala det sedan
Med skorstenselden var imedlertid ingen fara