vän till betjenten: Kom, min vän, jag går just nu ditåt; följ mig bara, så råkar ni rätt Och han beslöt i samma ögonblick att intaga sin middag på Ryssviks, ehuru han vanligtvis icke brukade det; men emedan han var en stor älskare af ombyte, nya scener, nya ansigten, och tiden dessutom led fram på middagsstunden; ty vi hafva visst talat om huru mycket vår vän sprang, men ej hur otaligt många gånger han stannade, stiftade fred mellan gatpojkar, råkade bekanta, rådde och varnade dem för allt ondt, hvilket allt alldeles äter tid, som vore tiden bara snömos. Hos Ryssvik var i dag intet roligt. Inga utländningar, åt hvilka man kunde tjena såsom tolk, utan att dock rätt förstå dem sjelf; ingen allmän bord-diskurs, utan bara två och två eller tre och fyra, som sakta samtalade för sig. Vår vän fann ej tillfälle att ens gifva den allra lillaste upplysning om äfven den allra lilla ringaste sak, utan sedan han betalt sina tre portioner fod mat, och suckat litet öfver att god mat alltid skall vara dyrare än dålig mat, samt litet filosoferat deröfver, gick han med mulet lynne ned till La Croix för alt dricka sitt lilla kaffe, och, med tidningarne i hand, taga en liten siesta. Efter denna blef han åter munter och begaf siz ånyo ut på äfventyr, och om vår vän var menniskovän i solsken, hvad skulle ban nu ej vara i komplett skymning, ty en sådan var verkligen redan för handen, hvaraf äfven hände, att en gammal fru, som just skulle stiga upp på högra trottoiren vid Norrbro, halkade, gjorde ett faux pas och — föll omkull. Vår vän skenade nu sjelf minst trettio steg för att bjelpa den omkullfallna, som allt jemt låg stilla och väntade derpå, ty hon hade, stackars