vän till betjenten: Kom, min vän, jag går just
nu ditåt; följ mig bara, så råkar ni rätt Och
han beslöt i samma ögonblick att intaga sin mid-
dag på Ryssviks, ehuru han vanligtvis icke bru-
kade det; men emedan han var en stor älskare
af ombyte, nya scener, nya ansigten, och tiden
dessutom led fram på middagsstunden; ty vi hafva
visst talat om huru mycket vår vän sprang,
men ej hur otaligt många gånger han stannade,
stiftade fred mellan gatpojkar, råkade bekanta,
rådde och varnade dem för allt ondt, hvilket allt
alldeles äter tid, som vore tiden bara snömos.
Hos Ryssvik var i dag intet roligt. Inga ut-
ländningar, åt hvilka man kunde tjena såsom tolk,
utan att dock rätt förstå dem sjelf; ingen allmän
bord-diskurs, utan bara två och två eller tre och
fyra, som sakta samtalade för sig. Vår vän fann
ej tillfälle att ens gifva den allra lillaste upplys-
ning om äfven den allra lilla ringaste sak, utan
sedan han betalt sina tre portioner fod mat, och
suckat litet öfver att god mat alltid skall vara dy-
rare än dålig mat, samt litet filosoferat deröfver,
gick han med mulet lynne ned till La Croix för
alt dricka sitt lilla kaffe, och, med tidningarne i
hand, taga en liten siesta. Efter denna blef han
åter munter och begaf siz ånyo ut på äfventyr,
och om vår vän var menniskovän i solsken, hvad
skulle ban nu ej vara i komplett skymning, ty
en sådan var verkligen redan för handen, hvaraf
äfven hände, att en gammal fru, som just skulle
stiga upp på högra trottoiren vid Norrbro, hal-
kade, gjorde ett faux pas och — föll omkull.
Vår vän skenade nu sjelf minst trettio steg för
att bjelpa den omkullfallna, som allt jemt låg
stilla och väntade derpå, ty hon hade, stackars