då oekonomiska hjelpsamhet, hvilken, som sag är, ej fick kosta klingande mynt. Min bästa vän,, sade han till provisorn, zö mig för gammal bekantskap den äretjensten a lemna mig recept på ederit förträffliga tandpul ver, jag skall skicka det till landet. Och isan ma ögonblick föresatte sig äfven vår vän — tt han ville nödbudet ljuga — att verkligen fran deles skicka detta recept till en kusin i Smålan utan att likväl i sin sanningsifver besinna, a denna inzen enda tand hade qGver i mund. M dan nu provisorn afskref receptet, fann vår vi tillfälle att med ena armen kraftigt fatta tag i stor, tjock och fet bondgumma, och med and handen i en hög, spenslig droppflaska, som st på disken. Gumman och flaskan skulle just samma ögonblick göra ett carambolage, och so vår kloka vän då förutsåg, att en af dem skul stå, och den andra falla, och att detta sedna öde troligen träffat den spensliga flaskan, frälsa han denna i sista stund. Sedan vår vän fått sitt recept och derför r skat hand med provisorn samt redan står me samma hand på klinkan till den klingande dö ren, hör han huru en betjent med en stor ma hemtare i handen, och som varit inne på ap theket för att få en flaska kolikdroppar, frågar af apotheksgossarne huru ban skall gå för a komma till ett värdshus, som heter Rysspik ell så bortåt, der ban skulle hemta mat till sin p tron, som hade kolik. Det vet jag intex sv rade apothekssossen, hvars lilla barnhufvud knap; räckte upp till disken, mena som ändå ville vis att han hade annat att tänka på än så. Förtr tad öfver apothekspojkens ohjelpsamhet, sade vi