då oekonomiska hjelpsamhet, hvilken, som sag
är, ej fick kosta klingande mynt.
Min bästa vän,, sade han till provisorn, zö
mig för gammal bekantskap den äretjensten a
lemna mig recept på ederit förträffliga tandpul
ver, jag skall skicka det till landet. Och isan
ma ögonblick föresatte sig äfven vår vän — tt
han ville nödbudet ljuga — att verkligen fran
deles skicka detta recept till en kusin i Smålan
utan att likväl i sin sanningsifver besinna, a
denna inzen enda tand hade qGver i mund. M
dan nu provisorn afskref receptet, fann vår vi
tillfälle att med ena armen kraftigt fatta tag i
stor, tjock och fet bondgumma, och med and
handen i en hög, spenslig droppflaska, som st
på disken. Gumman och flaskan skulle just
samma ögonblick göra ett carambolage, och so
vår kloka vän då förutsåg, att en af dem skul
stå, och den andra falla, och att detta sedna
öde troligen träffat den spensliga flaskan, frälsa
han denna i sista stund.
Sedan vår vän fått sitt recept och derför r
skat hand med provisorn samt redan står me
samma hand på klinkan till den klingande dö
ren, hör han huru en betjent med en stor ma
hemtare i handen, och som varit inne på ap
theket för att få en flaska kolikdroppar, frågar
af apotheksgossarne huru ban skall gå för a
komma till ett värdshus, som heter Rysspik ell
så bortåt, der ban skulle hemta mat till sin p
tron, som hade kolik. Det vet jag intex sv
rade apothekssossen, hvars lilla barnhufvud knap;
räckte upp till disken, mena som ändå ville vis
att han hade annat att tänka på än så. Förtr
tad öfver apothekspojkens ohjelpsamhet, sade vi