förmögenhet på kortsynt beskedlighet och bjelp-
sam borgesskrilt, hvars följde han dock ingalun-
da beräknat, ty vår Philantrop är egentligen me-
a hjelpsam än just frikostig, springer hellre en
mil för en person, mister hellre tjugo gånger an-
den och svettas tio gånger för densamma, än gif-
ver den 42 sk. Han sätter icke ringaste värde
på sin tid, sina mödor, sina stöflar och sina ga-
locher, men icke så litet på sin lilla renta. Han
är ogift och lefver ett fullkomligt ungkarlslif, bor
temligen bra, två eller tre trappor upp i den del
al sjelfva staden som ligger närmast Norr-malm,
har en borst-pojke som kommer alla mornar, och
en städerska med egen nyckel, som besöker bans
rum en gång om dagen. Men ingen egen tjenare
eller tjenarinna har han. Sådana skulle bara hin-
dra honom att komma i all den beröring med
den öfriga menniskoverlden, som numera utgör
hans Hf, och enda vikoret för hans good humorp,
ty stlänges han inne i sina rum, om blott på en
dag af snufva eller någon annan liten åkomma,
så är ban tröstlös, och tror dessutom att staden
går under, som nödgas sakna hans hjelp och råd.
Han är ännu icke gammal, men ung är han
visst icke; han har ett gladt, rödt och hvitt an-
lete, goda men visst icke djupa ögon, och hvita
tänder, hvilka aldrig synas så mångtaliga, som när
någon tackar bonom för hans bjelp, emedan dessa
tacksävelser utgöra hans verkliga passion, för hvil-
ka han allena lefver, och som således alltid hafva
den verkan, att han skrattar eller ler af sin för-
nöjelse, liksom alla med bältre bjerta än hufvud.
Han har varit i tjenst i yngre åren, men blef
för sin beskedlighet förbigången, och blef då äf-
ven för första och sista gången i sin lefnad rätt
innerligen förtretad, samt — — utkräfde sin hämd
på — — sig sjelf, derigenom att han gick ur den
omtalade tjensten, hvaraf visst ingen hade men
eller förtret mer än — — —- han sjelf.
Sin dag börjar vår menniskovän med att helt
tidigt gå på närmaste kaffe-hus. Här hijelper han