KONGL. AKADEMIENS FÖR DE FRIA KON-
STERNA EXPOSITION.
6 Tredje Artikeln.
En af akademiens ledamöter, Hr Otto Wallgren
har till den redan i första artikeln af denna öf-
versigt nämnda förträffliga interiören af Lunds
domkyrkas vapenhus fogat en annan, lika effekt-
fullt målad, men närmare hållen i någon af de
Italienska skolornas stil, — Carracciernas snarast
— för öfrigt en föga öfverraskande produkt för
att vara af Hr Wallgrens hand. Det är en helt
liten tafla, som föreställer en Trappistmunk från
klostret Morrygcon: Fra Bernardo. Ofver detta nu
mera af ständiga meditationer och botöfningar be-
tryckta hufvud hafva fordom rå passioner herr-
skat: det säzer oss Hr Wallgrens konst tydligt,
likasom att endast den mest ansträngda sjelfupp-
märksamhet ännu håller dem i tygeln. Ar det
ej vackert att så kunna gifva ett biografiskt utdrag
med penseln? — En annan icke större målning af
samma hand är utan tvifvel ett troget porträtt a!
hvad titeln uppgifver som dess föremål, en fat-
tig Italiensk bondgumma med sin lilla son. Men
Wallgren tycks der ha roat sig med att för-
jaga den temligen vanliga fördomen om Italien
såsom skönhetens hembygd. Han har ej miss-
lyckats, om det var taflans mening; ty någonting så
vidrigt som dessa gemena fysionomier torde man
ej ha lätt att uppspåra bland allmogen i andra
länder; i Sverige skulle det sannolikt vara o-
möjligt.
Kammarherren, frihere Carl Stephan Bennel är
äfven en ledamot af Akademien. Expositionen
visar 6 arbeten af hans hand: 3 landskaper och 3 in-
teriörer. Bland dessa har interiörn af Malmö
kyrka utan tvifvel företrädet. Deri råder verkli-
gen den illusion, hvarpå man sedan Lauraei tid
hos oss har ett slags banalt anspråk vid framställ-
ningar af detta slag. Om nigonting deri väcker
tankan att man har en målning och ej verklig-
heten framför sig, så är det dörrn på venstra
väggen i förgrunden: perspektiven har hos henne
fordrat en snedhet, som faller i ögat. Men hon
har förmodligen icke kunnat uteslutas om lokal-
porträttet skulle blifva troget.
Bland Akademiens Agreer har man på katalo-
gen ställt M:!l Röhl främst, och det kan ej hafva
skett allenast af artighet mot könet, utan af rätt-
visa: hennes crayon är ännu hos oss oöfverträf-
fad. Det lätta och ändå säkra i hennes behand-
ling af svartkritan, den eleganta teckningen, den