—!i3L4Crae-—— ff ör-.r5vvvJooooosmseesrs.e
en af systrarna upptagit från golfvet, dit den falli
under Ingrids vanmakt. Hon tryckte den på
sitt hufvud, fattade ett ljus och sade till nun
norna: Följen mig i bröllopssalen, min brudgur
väntar., or
Det låg något så hänförande i Ingrids blick oct
uttryck, att abbedissan ej återhöll henne, ehuru
hon ögonblicket derefter förebrådde sig, att hon
låtit den unga flickan, i hennes upprörda sinnes-
stämning, genast gå till riddarens likbår. Nun-
norna följde henne, tysta och uppfyllda af delta-
gande för hennes smärta. Hon hade numera,
liksom de sjelfva, ej något band, som fästade
henne vid verlden; hon tillhörde dem, och en
ny olycklig skulle nu bortsucka sitt lif i den
trånga cellen.
Ingrid inträdde i kyrkan med sitt sällskap.
Aftonen hade börjat skymma; endast lampan,
som brann: framför den heliga Jungfruns silfver-
bild, spred-en matt belysning omkring högaltaret;
annars var det hemskt och dunkelt öfverallt i kyr-
kan. . Nunnorna stannade här, räckte Ingrid vig-
vattenskålen, på det hon derur måtte bestänka
sig, och upptände rökelsen till ett reningsoffer
för den aflidne. Sedan gick Ingrid ned för gån-
gen, der de vigda ljusen blivit ordnade kring
likbåren. Hon tände nu det ena efter det andra.
Väl darrade härvid hennes hamdi början, men
vid föreställningen att dessa ljus skulle vara en
förebild af det klara sken, som nu omgaf den äl-
skade i en bättre vörld; fullbordade bon. tändnin-
gen med mera fasthet: Når denna var slut, knäs
böjde hon och bad för den dödes saliga ro.
Förlåt mig; älskade, tillade hon sedan, förlåt
min stränghet vid vårt. sista möte. Du - bad mig
följa dig, men jag: ville icke. Nu vill jag göra
mera. Jag vill följa dig på denna din färd utan
återvändo. Se här är din Ingrid; låt henne dö
med dig!)
Hon reste sig upp, lyfte bårtäcket ifrån hans
hufvud och lutade sig nedemot hans panna. Hans