—!i3L4Crae-—— ff ör-.r5vvvJooooosmseesrs.e en af systrarna upptagit från golfvet, dit den falli under Ingrids vanmakt. Hon tryckte den på sitt hufvud, fattade ett ljus och sade till nun norna: Följen mig i bröllopssalen, min brudgur väntar., or Det låg något så hänförande i Ingrids blick oct uttryck, att abbedissan ej återhöll henne, ehuru hon ögonblicket derefter förebrådde sig, att hon låtit den unga flickan, i hennes upprörda sinnesstämning, genast gå till riddarens likbår. Nunnorna följde henne, tysta och uppfyllda af deltagande för hennes smärta. Hon hade numera, liksom de sjelfva, ej något band, som fästade henne vid verlden; hon tillhörde dem, och en ny olycklig skulle nu bortsucka sitt lif i den trånga cellen. Ingrid inträdde i kyrkan med sitt sällskap. Aftonen hade börjat skymma; endast lampan, som brann: framför den heliga Jungfruns silfverbild, spred-en matt belysning omkring högaltaret; annars var det hemskt och dunkelt öfverallt i kyrkan. . Nunnorna stannade här, räckte Ingrid vigvattenskålen, på det hon derur måtte bestänka sig, och upptände rökelsen till ett reningsoffer för den aflidne. Sedan gick Ingrid ned för gången, der de vigda ljusen blivit ordnade kring likbåren. Hon tände nu det ena efter det andra. Väl darrade härvid hennes hamdi början, men vid föreställningen att dessa ljus skulle vara en förebild af det klara sken, som nu omgaf den älskade i en bättre vörld; fullbordade bon. tändningen med mera fasthet: Når denna var slut, knäs böjde hon och bad för den dödes saliga ro. Förlåt mig; älskade, tillade hon sedan, förlåt min stränghet vid vårt. sista möte. Du bad mig följa dig, men jag: ville icke. Nu vill jag göra mera. Jag vill följa dig på denna din färd utan återvändo. Se här är din Ingrid; låt henne dö med dig!) Hon reste sig upp, lyfte bårtäcket ifrån hans hufvud och lutade sig nedemot hans panna. Hans