konstnarers arDeten 1 aetalj, Clcr Maldlugtls dal visning. Dessförinnan kunna vi ej underlåta, att stadna några ögonblick framför 2 104, en kopia al Hr Th. Lundh, efter David Erafft, föreställande konung Carl XII. Man. har svårt att icke anse detta porträtt för fullkomligen troget, ehuru anledning lärer vara för handen, att det är idealiseradt: så tycker man, att den unge hjelten verkligen måste hafva sett ut. Denna blick af ett glädtigt sjelfförtroende måste hafva stått honom till buds, när han hänförde sina tappra skaror, att liksom på lek tåga genom eld och vatten, polska moras och moskovitiska härmassor. Skulle urbilden åter blott varit till i den ursprunglige eller härmande konstnärns fantasi, så bör hvarje vän af vackra idealet tacka honom för meddelandet; isynnerhet när det skett så värdigt sitt föremål, som här: flärdfritt och fulländadt på samma gång. Fondväggen af expositionens innersta afdelning har blifvit förbehållen åt ett konstverk af en annan Krafft, nemligen den nu lefvande veteranen bland akademiens embetsmän. Det är M 4 på katalogen, en stor tafla, förmodligen ämnad till altarprydnad och föreställande Christi .gång till Golgathan, När man erinrar sig någon bland professor Pehr Kraffts äldre kompositioner och dermed jemför denna, måste man medgifva, att artisten är såsom sådan alldeles densamme nu, som förr; tiden tycks hvarken hafvå mverkat förändrande på hans tekniska förmåga eller på hans ågsgter af konstens ändamål. Detta har för honom varit natursanning, ostörd af alla sträfvanden att muta åskådarens omdöme genom förvillande illusioner eller idealiseringar. Medlen til uppnående af detta en gång för alla bestämda mål återfinnas äfven här: en väl öfvertänkt, men icke åt ovanliga effekter sträfvande fördelning af massorna, redig gruppering, naturlig och osökt drape-l ring, felfri teckning äfven vid tillfälligtvis svåra förkortningar, noga beräknad vexelverkan af ljus och,skugra, af kontrasterande eller sammansmältande lokalteinter, och såsom följd af dessa sorgfälliga förberedelser en så ledig och säker behandlin; slutligen med penseln, att man tydligen märker färgton vara-satt bredvid färgton, sådan, som den blifvit Hemtad från, palletten och utan hehof af någon ändring eller öfverarbetning efteråt; hvaraf man äfven kan förklara den märkvärdiga oföränderligheten mot luft och ljus hos Hr Kraffts kolorit. . Begynnande konstnärer kunna af denne gamle mästare lära det korrekta, inom Bvars trygga råmärken ingenting sedan bör hindra dem från införandet af det sköna och ädla, om de ha hågonting sådant att tillägga af eget förråd. I närvarande tafla tycks likväl, som ämnet skulle ha fordrat äfven någonting sådant. Här är ej fråga om blott det sanna i materiell mening, utan företrädesvis om det idealiska, åtminstone i den personifierade gudomens framställning: och Hvarföre ej äfven, när man nu en gång blifvit så van vid anspråken -derpå, iP Marias, Veronicas och de öfriga tillfälligtvis assisterande helgonens figurer?... Oaktadt den;tekniska fullständigheten hos denna utgång till Gol-1 gatbap, återvänder åskådaren derföre med ökad uppmärksamhet till hr Sandbergs blotta utkast —L eller etude,, som han kallat det, af samma ämne — den lilla fondtaflan (JE 48) i en annan af-t. delning af expositionssamlingen.. Der framträder Christus genast såsora framställningens hufvudfigur. Uttryeket i hans anlete och ställning antyder föga eller ingen känsla af fysisk. smärta utan sna-I rare ett gudomligt medlidande öfver den menskliga naturens svaghet att uthärda qvalen, men tillika resignation under dem för tillfället och en tillförsigt om förmåga från en mer än mensklig!: natur att fullända det frivilligt åtagna. I en annan ,etude, (JF 49) Christus i örtagården har hr Sandberg framställt detta åtagande: och öm vi ej missförstått uttrycket hos de två dervid vanliga figurerna, ligger en ny och riktigare tanka än hans föregångares tillgränd för hela köompositionen. -Efter det brukliga framställningssättet visar sig den menniskoblime Guden vid detta uppträde som en slaf, och den med kalken nedsväfvande engeln som hans beherrskarel för tillfället. Den förre plägar ligga der underdånig och halft förtviflad, medan den sednare står framför honom såsom ett slags -ordomnans, anländ från suveränen till vasallen med bud, som förefalla denne alldeles nya och oerhörda. Besinnar man likväl, att suverän och vasall böra efter dogmen betraktassom identiska, så ges det ett annat sätt för konsten att lösa detta till utseende orimliga problem: man.kan föreställa sig engeln såsom en personifikation af den kämpandes egen föresats, att bringa det en gång började offret till slut, i trots af den menskliga känslans inkast; men då bör förhållandet emellan de två handlande personerna framstå såsom ett slags rådplägning öfver verkställigheten af ett för dem begge redan kändt beslut. Det förefaller oss, som -om konstnären hade så uppfattat sitt ämne; engeln visar sig snarare i skepnad af en förtrogen rådgifvare till utförandet af långt för detta uppenbarade föresatser, än som öfverbringaren af obekanta bud ur fjerran. Vid föregående! öfversigt af expositionen i det hela och isolerade partier deraf, hafva vi följt den åskådande pluraliteten i spåren... Vi hafva, med få undantag, fästat oss vid det, som vi sett framför annat väcka uppseende hos mängden. Det vore likväl, här som i så många andra fall, en stor orättvisa, att från en dylik synpunkt uppskatta föremålens sanna värde. I fråga om konstverk serskildt, så är det ej sällan deras plats i en samling;grannskapet med andra, dagen irummet och hundrade dylika biomständigheter, som 4 12 KinNG AR EL br ya få Hö a mm Mn Ph PUEtra2e 0 OK SER PT