konstnarers arDeten 1 aetalj, Clcr Maldlugtls dal
visning. Dessförinnan kunna vi ej underlåta, att
stadna några ögonblick framför 2 104, en kopia
al Hr Th. Lundh, efter David Erafft, föreställande
konung Carl XII. Man. har svårt att icke anse
detta porträtt för fullkomligen troget, ehuru an-
ledning lärer vara för handen, att det är idealise-
radt: så tycker man, att den unge hjelten verk-
ligen måste hafva sett ut. Denna blick af ett
glädtigt sjelfförtroende måste hafva stått honom
till buds, när han hänförde sina tappra skaror,
att liksom på lek tåga genom eld och vatten,
polska moras och moskovitiska härmassor. Skulle
urbilden åter blott varit till i den ursprunglige
eller härmande konstnärns fantasi, så bör hvarje
vän af vackra idealet tacka honom för meddelan-
det; isynnerhet när det skett så värdigt sitt fö-
remål, som här: flärdfritt och fulländadt på sam-
ma gång.
Fondväggen af expositionens innersta afdelning
har blifvit förbehållen åt ett konstverk af en an-
nan Krafft, nemligen den nu lefvande veteranen
bland akademiens embetsmän. Det är M 4 på
katalogen, en stor tafla, förmodligen ämnad till
altarprydnad och föreställande Christi .gång till
Golgathan, När man erinrar sig någon bland pro-
fessor Pehr Kraffts äldre kompositioner och der-
med jemför denna, måste man medgifva, att ar-
tisten är såsom sådan alldeles densamme nu, som
förr; tiden tycks hvarken hafvå mverkat förän-
drande på hans tekniska förmåga eller på hans
ågsgter af konstens ändamål. Detta har för ho-
nom varit natursanning, ostörd af alla sträfvanden
att muta åskådarens omdöme genom förvillande
illusioner eller idealiseringar. Medlen til uppnå-
ende af detta en gång för alla bestämda mål åter-
finnas äfven här: en väl öfvertänkt, men icke åt
ovanliga effekter sträfvande fördelning af massor-
na, redig gruppering, naturlig och osökt drape-l
ring, felfri teckning äfven vid tillfälligtvis svåra
förkortningar, noga beräknad vexelverkan af ljus
och,skugra, af kontrasterande eller sammansmäl-
tande lokalteinter, och såsom följd af dessa sorg-
fälliga förberedelser en så ledig och säker behand-
lin; slutligen med penseln, att man tydligen märker
färgton vara-satt bredvid färgton, sådan, som den
blifvit Hemtad från, palletten och utan hehof af nå-
gon ändring eller öfverarbetning efteråt; hvaraf man
äfven kan förklara den märkvärdiga oföränderlighe-
ten mot luft och ljus hos Hr Kraffts kolorit. . Begyn-
nande konstnärer kunna af denne gamle mästare lära
det korrekta, inom Bvars trygga råmärken ingenting
sedan bör hindra dem från införandet af det skö-
na och ädla, om de ha hågonting sådant att til-
lägga af eget förråd. I närvarande tafla tycks
likväl, som ämnet skulle ha fordrat äfven någon-
ting sådant. Här är ej fråga om blott det sanna
i materiell mening, utan företrädesvis om det ide-
aliska, åtminstone i den personifierade gudomens
framställning: och Hvarföre ej äfven, när man nu
en gång blifvit så van vid anspråken -derpå, iP
Marias, Veronicas och de öfriga tillfälligtvis assi-
sterande helgonens figurer?... Oaktadt den;tek-
niska fullständigheten hos denna utgång till Gol-1
gatbap, återvänder åskådaren derföre med ökad upp-
märksamhet till hr Sandbergs blotta utkast —L
eller etude,, som han kallat det, af samma äm-
ne — den lilla fondtaflan (JE 48) i en annan af-t.
delning af expositionssamlingen.. Der framträder
Christus genast såsora framställningens hufvudfigur.
Uttryeket i hans anlete och ställning antyder fö-
ga eller ingen känsla af fysisk. smärta utan sna-I
rare ett gudomligt medlidande öfver den mensk-
liga naturens svaghet att uthärda qvalen, men til-
lika resignation under dem för tillfället och en
tillförsigt om förmåga från en mer än mensklig!:
natur att fullända det frivilligt åtagna. I en an-
nan ,etude, (JF 49) Christus i örtagården har
hr Sandberg framställt detta åtagande: och öm
vi ej missförstått uttrycket hos de två dervid van-
liga figurerna, ligger en ny och riktigare tanka
än hans föregångares tillgränd för hela köompo-
sitionen. -Efter det brukliga framställningssättet
visar sig den menniskoblime Guden vid detta
uppträde som en slaf, och den med kalken ned-
sväfvande engeln som hans beherrskarel för till-
fället. Den förre plägar ligga der underdånig och
halft förtviflad, medan den sednare står framför
honom såsom ett slags -ordomnans, anländ från
suveränen till vasallen med bud, som förefalla denne
alldeles nya och oerhörda. Besinnar man likväl,
att suverän och vasall böra efter dogmen betrak-
tas- som identiska, så ges det ett annat sätt för
konsten att lösa detta till utseende orimliga pro-
blem: man.kan föreställa sig engeln såsom en per-
sonifikation af den kämpandes egen föresats, att
bringa det en gång började offret till slut, i trots
af den menskliga känslans inkast; men då bör för-
hållandet emellan de två handlande personerna
framstå såsom ett slags rådplägning öfver verk-
ställigheten af ett för dem begge redan kändt be-
slut. Det förefaller oss, som -om konstnären ha-
de så uppfattat sitt ämne; engeln visar sig sna-
rare i skepnad af en förtrogen rådgifvare till ut-
förandet af långt för detta uppenbarade föresatser,
än som öfverbringaren af obekanta bud ur fjerran.
Vid föregående! öfversigt af expositionen i det
hela och isolerade partier deraf, hafva vi följt den
åskådande pluraliteten i spåren... Vi hafva, med
få undantag, fästat oss vid det, som vi sett fram-
för annat väcka uppseende hos mängden. Det
vore likväl, här som i så många andra fall, en
stor orättvisa, att från en dylik synpunkt upp-
skatta föremålens sanna värde. I fråga om konst-
verk serskildt, så är det ej sällan deras plats i
en samling;- grannskapet med andra, dagen irum-
met och hundrade dylika biomständigheter, som
- 4 12 KinNG AR EL
br ya få Hö a mm Mn
Ph PUEtra2e 0 OK SER PT