Icke hyser jag något vankelmod,, svarade rid-
dar Folke. Men . mig har runnit i hågen ett
gammalt sedespråk, som lyder: g0d vän lär egen
klokhet; ty skaderåd man ofta tager ur. andras
bröst.n 2 i
Ja, alldeles, och våra fäder hade. ocksåvettan-
nat sedespråk, som säger: godt förståniPHvar man
bör ega men ej tro sig sjelf för mycket vis.
Likgodt, tillade Carl, låtom oss ej börja en
fäktning med dylika vapen, utan låt höra hvad
ny plan du bar uppgjort att vinna Svante Polks
sköna dotter. t
vÄnnu uppgör jag ej några Plaher, svarade
Folke, tryggt. Jag litar fullkomligt, på Ingrids
huldhet. Först när hon underrättar migomut-
gången af sitt samtal med. fadren, är tiden inhe
för handling. Då är jernet varmt, och då skall
jag smida.n - :
Du misstager dig, min bror,, försäkrade Carl;
,då är jernet redan smidt till ett vapen emovdig
sjelf. Tro migyjag känner gamle Svante fullkom-
ligt: en illistig man, orubblig i sina beslut,..rask
att handla, obeveklig för qvinnoböner, och, hvad
mera - vill säga, Så fruktande för kung Magnus
Kettilbotare, att han heldre låter viga: sih dötter
till nunna, än gifver henne åt en hatad folkunge.
Och ännu en sak, som ej är mindrejvigtig...Dan-
sken har brådtom. Snart sätter han sin brud på
sadelknappen och far sunfianskogs bort Oe me-
dan du går och väntar: på ettsnytt möte mefhden
egensinniga, kunna Sundets bötjor hvällva sig emel-
lan henne och dig., a
Allt det der har jag betänkts, ,sade Folke,
och det är derföre min tanke, att vi natt och
dag bevaka Wreta klosters 0
fönHa, ha, hal, skrattade CarkosJag och brö-
derne skulle belägra ett nunneklöoster! Det vore,
i sanning, ett vådligt företag för Algots söner.
Vi, allesammans raska och vackra män, skulle
Jätt kunna upptända etd och lågor i klösterjunt-
frurnas hjertan, och hvem vet således, om viicke