. -
brefvets innehåll.
På skedd framställning till kronofogden Crona, om
beskaffenheten af det meddelande från Lindergren,
som just å berörde dag och med så mycken skynd-
samhet blifvit lemnadt, tillkännagaf Crona, att Lin-
dergren bordt, efter aftal med Crona, ankomma till
Sågsberg berörde afton samt att han i brefyct anmält
förfall för sitt uteblifvande; och tillade Crona, på
domstolens erinran att Lindergrens förfarande ej sy
nes fullkomligt motiveradt a! uppgifna skälet, att
Lindergren ej är så rädd om sina expresser. För-
klarande Crona jemväl, på framställd fråga, att Lin-
dergrens bref innehöll intet om Husberg; häktande,
hvarom Crona redan på Alfvestad blifvit underrättad.
4:0 Lars Abrahamsson: i öfverensstämmelse med
en så lydande attest: kallad och stämd, har jag föl-
jande att berätta ett samtal som förekom emellan
Husberg och nämndeman Jonas Andersson för flera
år sedan en liten liqvid som. jag hade slutat med
denne sistnämnde, lade han sin plånbok på bordet,
så kom Husberg fram, räckte handen, med yttran:
denna kan jag behöfva — men då han utbrast i brist
om pengar, svarade nämndemannen sådana kunnen j
snart och fort förtjena — bara trycka och trycka!
men genast så bekom detta herr Husberg så illa att
hans hy förvandlades, vid påseendet blef han som jag
tyckte förvånad, sökte han både med hot och lockan-
de, att stilla talämnet — Men nämndemannen fort-
skyndade i dessa eller nägorlunda dylika ordalag, jag
vet väl hvad jag säger så och så många handlingar —
här behöfs tillsägelse — under rodnaden såg Husberg
sig om i rummet, gick till Jonas Andersson, tog ho-
nom i hans- kläder — hvad är för slarf skall ett fö
troende yppas, kom jag vill tala med eder. Det är
ej så farligt sade Jonas, här är ingen annan än Lirs
Abrahamsson inne — detta var i den så kallade
Wästlunds kammare uti tingshuset under ett påståen-
de ting.
Jag kan ej taga på min ed, att nämndemannen ut-
bjudit några kartor åt mig, till försäljning: men sport
att klockaren i Wäckelsång sådant emottagit af ho-
nom. Väl har jag behöft rämndemannen en och an-
nan gång till handlingars framlemnande då sådane
har återkommit från tinget, har de varit försedda
med kartor, dem jag betalt. En bouppteckning ef-
ter min kära hustru hållen här d. 4 Juli 4833, som
nu är här till påseende, jag förstår ej om alla äro
riktiga biläggningskartor eller om 3 Rdrskartan skall
vara oriktig ty där finnes ingen vattenstämpel å den
samma.
Slutligen något, som jag icke borde förtiga: nämn-
demannens yttrande en gång till mig om jag påmin-
ner mig rätt någorlunda så här: att frånhafva något
af det som rörer det enskilta samhället, det anser jag
både för syndigt och skadeligt, men då det ankora-
mer att taga en förtjenst, hvaraf det allmänna skulle
draga en stor riktning, anser jag för ej så farligt.n
Gertrudstorp i Thorsås socken d. 48 Februari 4843.
Lars Abrahamsson..
Tilläggande vittnet dessutom, att han, i början af
samtalet emellan Husberg och Jonas Andersson, för-
modat att den sednare, m med sina obestämda yttran-
den om tryckffing, syftat på Husbergs förtjenst, me-
delst kartors makulerande, som skedde genom sigil-
lers rätryckande, men alt vittnet genast frånträdde
denna tanka, såsom icke förenlig, hvarken med7den
förtjenst, hvilken deraf kunde erhållas, eller med Hus-
bergs förvirring och synbara ängslan, som ökade sig
ju mera Jonas Andersson fortfor i sina obetänksam-
ma upplysningar. Att dessa härflöto från den upp-
rymda sinnesförfattning, hvari Jonas Andersson, för-
modligen af förtärda starka drycker, vid tillfället be-
fann sig, ansåg vittnet fullkomligt säkert. Då det
slytligen lyckades för Hu berg, att förmå JonasAn-
dersson utgå ur rummet samtalade de enskildt med
hvarandra, och vittnet, som cj ville intränga i Hus-
bergs och Jonas Anderssons hemligheteter, ha e cj
sedermera af den sistnämnde begärt förklaring öfver
det besynnerliga samtalet. Af hvad anledning eller
i följd af hvilket samtal, Jonas Anderssons yttrande
fallit, som i slutet af attesten är nämdt, kunde vitt-
net icke crinra sig; men vittnet, som fann satsen
fullkomligt falsk, hade velat möta den med anmärk-
ning, alt det är syndigt stjäla så -väl från staten som
den enskilde; hvilken anmärkning dock uteblef, till
följd af Jonas Anderssons skyndsamma aflägsnande.
Jonas Andersson fick åter företräda och tillfrägades
om beskaffenheten af samtalet, hvarom Lars Abra-
hamsson vittnat; men Jonas Andersson förnekade helt
och hålet att ett sådant samtal ägt rum. Jonas An-
dersson hade varit fullkomligt okunnig om möjlighe-
ten att efterapa stämpladt papp r, och har ej celler
ägt någon anledning att för sådant brott misstänka
Husberg, hvadan han förmodade, att Lars Abrahams-
sons berättelse grundar sig uteslutande på ett misstag.
Sådant var äfven Husbergs förmenande, som alldeles
icke kunde erinra sig, att han i Lars Abrahamssons
ärvaro, med Jonas Andersson haft sarhtal af någon
tvetydig beskaiTenhet.
Lars Abrahamsson erinrade så väl Husberg som Jo-
nas Andersson om flere, vid tillfället föreallne om-
ändigheter af mindre betydenhet, hvarmed han jem-
il ville ådagalägga huru lifligt detta samtal fästat sig
i hans minne; men Husberg och Jonas Andersson lä-
to deraf ej öfvertyga sig, alt samtalet egt rum.
Kronofogden Ströberg anmärkte, att han för sin del
fann destomindre oväntadt, att Jonas Anderssons mia-
ne i detta fall sviker honom, som Jonas Ander.
innan han vid sista tinget blef hörd och då berättade
att han af Husberg emottagit bypothek ar kartar,
tvenne särskilda gånger af Ströberg tillfrågades, huru-
vida Husberg ej lemnat kartor till Jonas Andersson,
oc, I
derom Ströberg i enskild väg var underrättad; meni
vid begge tillfällena och oansedt Ströberg vid det si-
sta, bestämdt tillkännagaf att han afviste ett sådant
förhållande, förnekade dock Jonas Andersson, att han
cmottagit några kartor, under tillagdt yttrande, det
han, Jonas Andersson, ej var rädd.
Jonas Andersson hördes deröfver och vidgick rik-
tigheten af kronofogden Ströbergs utsago. Öfver sitt
förnekande af kartetransakti onen med Husberg, ansåg
sig Jonas Andersson endast behöfva meddela den för-
klaring, att hans. vägran härledde sig deraf, att han
var okunnig om tillförlitligheten af den källa hvarur
Ströberg hemtat sin kännedom; dock ville ej Jonas
Andersson medgilva riktigheten af Ströbergs, i anled-
ning häraf gjorda slutföljd, att Jonas Andersson skulle
äfven inför domstolen hafva förnekat kartehandeln, så
framt ej förhållandet dermed redan af ett annat tro-
värdigt vittne blifvit uppgifvet; I G (Forts. följer.)
PANNAN
——LA
GAR I FRÅGAN,
YTTERLIGARE UPPLY.