UNDERSÖKNINGEN ANGÅENDE TILLVERENING AF FALSKT STÄMPELPAPPER. (Forts. fr. gårdagsbl.) Eftermiddagen. Klockan 3 fortsattes ransakningen, dervid de, å förmiddagen tillstädesvarande tilltalade, i tillförordnade åklagaren, vice häradshöfdingen Isbergs närvaro, för rätten inställdes. Med anledning af häradshöfdingen Appelbergs och tingsskrifvaren Berggrenps utsago, tillfrågades Jon Johannesson, huru ofta han af fadren varit skickad till Hoby och buruvida, då han derstädes inställt sig. han alltid baft fadrens ärenden, eller, tilläfventyrs, någon gång för egen räkning förs ålt kartor; hvartill Jon genmälde, att han några gånger, utan att kunna närmare erinra sig det, inställt sig hos häradshöfdingen Bergqvist, men alitid i fadrens ärenden. De kartor, han medhaft, voro inneslutna i konvolut, och han kände ej kartornas stämpelvärde, helst hans uppdrag inskränkte sig detill, att aflemna paketet och återbekomma bref till fadren. Om brefyen innehöllo penningar eller skuldsedlar, vet Jon ej. Kronofogden Ströberg upplyste rätten, att, enligt hvad allmänt kändt är, Jon skall hafva samlat icke obetydlig förmögenhet under vistandet i sin faders hus, och då, med anledning häraf, Jon tillspordes, huruvida han fått dela fadrens förtjenst på kartehandeln, nekade han härtill, under förklarande, att hans enskilda förmögenhet endast utgjort några hundrade Riksdaler, som han igenom handelsspekulationer i helt annan väg förvärfvat sig. I följd jemväl af häradshöfdingen Appelbergs utsago, att Bergqvist skulle hafva, vid kartebandeln med Johannes Nilsson, åtnjutit 25 å 50 procent, tillkännagaf Johannes Nilsson, på skedd uppmaning att deröfver yttra sig, det Bergqvist erhållit i början ej större rabatt än 40 å 45 procent, hvilken dock sedermera något ökat sig. Först under de sednare åren, sedan Christierssons karteförråd stutat, har Johannes Nilsson erhållit kartor af Husberg, samt äfven af nu mera aflidne häradshöfdingen Leander, som tvenne serskilda gånger, för att erhålla penningar, hvaraf han var i behof, lemnat Johannes Nilsson smärre kartepartier. Domstolen erinrade, att af Johannes Nilssons föreskrifter i sina bref till Lagström, det han borde aflåta sina reqvisitioner åtta eller fjorton dagar förut, på det att det reqvirerade skulle vara för Lagström tillgängligt, annan slutsats ej kan följa, än att Johannes Nilsson ej alltid varit försedd med kartor, utan från annan person reqvirerat dem, samt att denne person, om han hetat Hasberg eller Leander, måste hafva lemnat minst lika stor rabatt, som Johannes Nilsson medgifvit, och hvilken, i handeln med Lagström, enligt hvad kändt är, ej understigit 35 , procent; men Johannes Nilsson upprepade hvad han förut föreburit, att han dermed endast åsyftat att förmå Lagström till högre betalning för kartorna, ty när Johannes Nilsson föregaf att affären var annan persons, så kunde han med mera lättbet vägra antagandet af de vilkor, Lagström föreskre. Och då det sanningslösa i ett så beskaffadt förebärande af domstolen framslälldes, helst i samma bref, der erinran! af dylik beskaffenhet förekommer, fråga ej uppstålt om försäljningsvilkoren, som, med undantag af endast få, utaf Lagström vid andra tillfällen, gjorda försök, att erhålla större provision, synes hafva varit en gäng för alla, till begges belåtenhet aftalade, så förebarj Johannes Nilsson i stället, att hans förut berörde erinran afsett alt förekomma, det Lagström ej skulle dröja med sina reqvisitioner af stämpladt papper, tilldess det var för honom behöfligt, då hans bud till-j äfventyrs kunde inträffa i Tingsryd under Johannes! Nilssons frånvaro; men sedan äfven detta förebärandej blifvit, med ledning af brefvens innehåll, utaf domstolen vederlagdt, erkände slutligen Johannes Nilsson, att kartorna verkligen funnits bos annan person, derifrån de blifvit af Johannes Nilsson reqvirerade; men denra persons namn kunde Johannes Nilsson ej förmås att uppgifva; dock vidgick han, att han dermed menat Husberg, så ota Johannes Nilsson från honom kunnat erbkålla några kartor. Med anledning af Jonas Anderssons i Sunnansjö, vid sista tinget gjorda berättelse, förklarade Husberg, att Jonas Andersson misstagit sig i sin uppgift om tiden, då penningeförsträckningen af honom skedde; och hypotheket af kartor Iemnades. Husberg innehade inga andra kartor, än dem honom af herr lagmannen Elfving blifvit anörtrodda, och deraf begag-! nade han 400 Rdr till bypothek, hvilket, enligt hvad Husberg bestämdt erinrade sig, skedde 1835; ochi. förmodade Husberg, att den uppgift om åtkomsten, ! som Joras Andersson tillagt honom, härflutit endast) af glömska. Likaledes och i afseende på smeden EM-T ströms utsago, jemförd med herr lagmannen Eifvings, ) ansåg Husberg, alt äfven El ;m misstagit sig rörande tiden, då sigill-pressen blifvit af Husberg beställd ; och erhållen, ty cnär det vore fullkomligt visst, att i Königsson erhållit berörde press, samt herr lagmannens uspgift, att Königsson först hösttiden år 1833 ankom till Kampen, icke fick betviflas, så har pres-1 sen ej kunnat hafva blifvit förfärdigad berörde år. Jonas Andersson i Sunnansjö, som var tillstädes, förmådde ej bestämma hvilket år, han fick emottaga ifrågavarande hypothek, men vidblef dock sin förmodan, att det skett innan ännu försäljningsbefattningen af stämpladt papper blifvit åt Husberg uppdragen. Tillförordnade åklagaren åberopade till vittnen kronolänsmannen Johan Peter Nilsson, arrendatorn Lars Johan Jönsson i Ronneby, drängen Johan Strutz från Tolgs socken, hemmansägaren Lars Abrahamsson från Gertrudstor; p, hustrun Catharina Jonasdotter från Boa-l. Tydsredd, skomakarchusrun Amalia Öste erberg, förre nämndemannen Johannes Ahlberg i Ebbamåla och hustrun Anna Maria Olofsdotter derstädes, hvilka, med undantag af den sistnämnda, voro tillstädes, äf-vensom af kronofogden Crona jemväl till vittne åberopade drängen Anders Holm å Köps ägor: Jäf mot förberörde personer ägde ej rum, och de fingo alltså aflägga sannings-eden, samt hördes derefter hvar förl sig i följande ordning: 4:0 Nilsson: från år 1826 vill 4832 har vitlnet vatit tiogsskrifvare hos herr hofrättsrådet Trägårdh. Synnerligast under de tre sista åren och serdeles vidl den tid, då tingsexpeditionerne skullle bilägga; med kartor, inställde sig Johannes Nilsson i Hoby, tillkännagifvande aw han hade ärende till häradshöfdingen Bergqvist. Ärendets beskaffenhet erfor ej vittnet på -annat sält, än att Bergqvist för vittnet omtalade, att Johannes Nilsson till Bergqvist försålde kartor, som d förre erhållit af Kronofogden Christi n. Om