tet blyg bakom systern, och tycks dela sin häpnad emellan åsynen af den blinde och ljudet af hans ledsagares instrument. Men hunden vid den gamles fötter är vaken och interesserad; han lyssnar tydligen med uppmärksamhet på de välbekanta ljuden. Det är poesi i denna enkla sammanställning; det lilla mästerstyckets lycklige ägare kan betrakta det om igen hvar dag och alltid finna något nytt och trefligt deri. Behöfs det väl tilläggas, att teckning, hållning, kolorit, elairöbscur sammansmälta i den fullkomligaste harmöni och att alla detaljer äro återgilfna med illusion? Till och med vattenkruset af Höganäs stenpostlin igenkännes till sitt ämne vid första ögonkastet. Yta (Forts. följer.)