tet blyg bakom systern, och tycks dela sin häp-
nad emellan åsynen af den blinde och ljudet af
hans ledsagares instrument. Men hunden vid den
gamles fötter är vaken och interesserad; han lyss-
nar tydligen med uppmärksamhet på de välbe-
kanta ljuden. Det är poesi i denna enkla sam-
manställning; det lilla mästerstyckets lycklige äga-
re kan betrakta det om igen hvar dag och alltid
finna något nytt och trefligt deri. Behöfs det
väl tilläggas, att teckning, hållning, kolorit, elair-
öbscur sammansmälta i den fullkomligaste har-
möni och att alla detaljer äro återgilfna med il-
lusion? Till och med vattenkruset af Höganäs
stenpostlin igenkännes till sitt ämne vid första
ögonkastet. Yta (Forts. följer.)