isen å Ångermanelfyen, efter hvad vi hört berättas, redan. börja bli osäker, (H. P.) TLANDADA ÄVNEN: FELVARFÖR KAN ICKE KUNGEN GE OSS EN KONSTITUTION? Under denna titel innehåller den danska tid nirgen :Corsaren följande, med dess vanliga fin: ireni författade, .qvicka och träffande reflexioner som -vi anselt här förtjena återgifvas: Vi hafva nu väntat på en konstitution i 3 åi Toch 4 månader, räknadt från December 18539 til April 4845. Det synes nästan, som om der gäst, hvars annalkande vi motsågo i fjerran oct TIberedde oss att emottaga, slätt icke har vänt si emot oss, utan tvärtom ifrån oss, likasom d stora konstnärer tidningen Dagen hvar veck: bereder logis för. Eller om det är vi som rör oss emot densamma, likna vi nog mycket der tyska piligrimen, som tog ett steg fram men två tillbaka, och blef mycket förvånad då han kom till Ryssland, i stället för Frankrike. Hvad är således orsaken? Detta är just hvad sem folk icke kan fatta, som dagligen se nyttar af en konstitution för nationew påpekad, lika tydligt, som nyttan af klorna för katten, och hyvilken — konstitutionen nämligen — till sluts mi;ste komma af sig sjelf likasom dessa sednare. Ja, hvad är då orsaken? Vore jag kung) har en viss person sagt, skulle de få två konstitutioner i stället för en,, — så lätt är det. Om kungen blott ville säga det lilla ordet ja —, och ham kan det, han, som kan aga hela friheten, kan också gifva den, likasom Jeppes Domare, som dömt honom af med lifvet, också kunde döma honom till lifvet igen. Lägger man nu härtill, att kungen är folkets fader, och älskar det så innerligt, så skulle man likväl tro att han också ville det — alltså blott det lilla ja . ... . ja säger fa . . . . så hafva vi der redan i denna dag! Så enkel och lätt synes saken; alt vi icke redan hafva en konstitution förekommer oss, likasom vi drömde om att vi skulle skrida öfver en -rännsten, . . ... -. Vi förmå mycket godt, det känna vi, och vi vilja det också,..... men likväl göre vi det ieke. Det är, zom vore det förhexadt. Men vore det ieke bäst att gå till botten af saken och se till, om det icke är en liten hake vid den, .en hake vid hvilken vi befinne oss fasthängande, så att det är för dess skull som vi blifva stående der vi stå? Låt ess blott se efter litet, vi skola straxt finna den. Vi finna således väl att kungen är folkets fader. Detta är något skönt, det berättigar oss till de största förhoppningar. Men en fader har, utom sina egna barr, äfven andra anhörige: han har bröder, kusiner och dylika, med hvilka han också är förenad genora cblodets band och på hvilka han också måste göra afseende. Kungens bröder och kusiner äro de andra kungliga familjerna i Europa oeh det ablodets bandb, hvarigenom han är fästad vid dessa, är politiken. Denna slägtskap utsiräcker sig till folken och omfattar dem på det kärligaste, så att de också hafva gagn deraf. Det skulle gå mycket förvändt till emellan nationerna, om icke politiken vore; denna sammanknyter dem fast till hvarandra. Nu kunde naturligtvis kungen efter behag göra och låta mycket godt i sitt land, utan att hans Politiska slägtskap kunde knysta dervid. Men då man nu väger nyttan af en konstitution, den måhända mycket problematiska nyttan deraf för hans kära olk, mot den skada detta kunde lida t. ex. deratt hans höge broder i Preussen kunde blifva nindre vänskapligt stämd, och finner denna sistnämnde öfvervägande — hvem kan då annat än villiga hans beslut? Men hvarför kunde då vår höge onkel, konunen i Preussen taga illa upp detta? — Derföre tt Danmark ligger så nära Preussen och hans ära Preussare i så fall kunde få hjertesorg, då leremot nu — ,hvad örat icke hör, det bjertat cke rör. Väl! men hvarför kunde då kungen af Preusen icke sjelf gifva sina barn en konstitution? — ah! äfven han kunde detta godt, om han enast ansåg det för nyttigast. Men våra politiska idningar hafva redan för någon tid sedan berätat att Ryssland med lättadt hjerta såg att de osenska adelsmännens petition om en friare förattning blef allernådigst afslagen, emedan Posen gger så nära Polen. Skulle nu kungen af Preusen hafva beviljat petitionen och utsatt sitt kära ind för all förvirring som deraf kunde följa? Nå, skall man säga, Ryssland kunde. ju göra örjan; kejsar Nikolai är en ädelmodig man. — og är kejsar Nikolai en ädelmodig man och inen skall så lätt våga säga något annat; men vem säger att kejsaren anser en konstitution för delmod, och, i alla fal!, att det är honom möjgt att vara ädelmodig: att detta icke är för tilllet ogörligt: att icke stora förberedande arben måste förutgå och minga kinkiga förhållanen dessförinnan ordnas?