uppriktigt, att skydda henne, så mycket ett rent
uppsåt och n kraftig arm förmår, i dessa oroliga
tider., .
Den döendes blick klarnade och han bad att få
vara ensam med sin dotter och mig. Från hvad
land är ni, ädle fremling?) Yrågade han derpå.
Då jag svarat att jag var svensk, och nämnt
mitt namn, flög ett leende af tillfredsställelse öf-
ver hans förbleknade ansigte. Gudskelof!, sade
han, från den tid jag var köpman i Rio Janeiro
känner jag svenskarne, det är ett ädelt och ord-
hålligt folk. Jag har hört er karakter och er
tapperhet mycket berömmas under den korta tid
jag varit här, äfvensom jag ofta förut sett ert
namn lofordadt i allmänna tidningar. Jag. lem-
nar min dotter med fullt förtroende i edra hän-
der, ty en svensk kan icke svika en döende far.
Ack, jag bar ingen, ingen anförvandt, ingen, ingen
vän i detta olyckliga land, hvilket jag, ett fattigt
hittebarn, lemnade som ung äfventyrare, för att
i en annan verldsdel söka lyckan. Jag fonn den
äfven, om den nemligen består i rikedomar, men
efter en älskad makas död dref mig en oemot-
ståndlig längtan till mitt arma fosterland, ehuru
jag bordt inse de faror, som här hotade mig. För
en månad sedan kom jag hit med min tretton-
åriga dotter — .o, att jag aldrig återvände! Men
mina krafter börja att aftaga. Isabellal, fortfor
ham sakta, säg mig, arma, öfvergifna barn, om
du vill antaga denna ädle man, som räddat dig,
till din beskyddare ?
Den vid fadrens säng knäböjande flickan fäste
sitt stora, tårdränkta öga forskande på mig och
hviskade derefter snyftande: ja, fader, jalp
Den döende fortfor, med den slocknande blic-
ken rigtad på mig: Fremling, nej icke fremling,
utan vän, enda vän, ni har hört hvad ett värn-
löst barn förtroendeföllt yttrat vid sin faders döds:
bädd. Vare detta nog sagdt. Lofva mig att föra
henne från denna skådeplats för härjning och blods-
utgjutelser till ert land, der, såsom jag hört, fred
och enighet herrska. Hon är rik. Mina kapitaler
stå hos Rotschild i London och mitt testamente
finnes hos brasilianska ministern i Madrid. En