saknas. Derjemte äro harmoniföljderna stundom
nog hårda, om än enharmoniska förvexlingar 0.
s. v. kunna göra dem felfria i rent tekniskt hän-
seende. Icke destomindre förblifver denna sinfoni
ett ganska intressant verk, och degjorda anmärk-
ningarne kunna i långt större grad tillämpas på
de flesta andra instrumentalkomponister af samma
skola. Utförandet var lyckadt, ehuru man måi-
hända kunnat önska något mera noggrannhet i
nyanseringen.
Webers bekanta snillrika konsertstycke för pianc
med orkester skulle nu följa, exequeradt af kon-
sertgifvaren. Denne tycktes, ehuru nog sent, inse
vidden af de svårigheter han åtagit sig att be-
segra, hvarföre han vid en afdelning helt oförmo-
dadt retirerade från valplatsen, lemnande både
Weber och Kongl. hofkapellet i sticket.
Den lifliga och karakteristiska bacchanalkören
ur Comte Ory, af Rossini, utfördes af amatörer
med mycken ensemble och med sorgfällig nyan-
sering; dock trängde sången icke riktigt genom
den starka instrumenteringen.
Herr Randels förträffliga potpourri öfver mo-
tiver ur nationaldivertissementet följde nu. Denna
komposition, om hvilken vi redan i en föregå-
ende artikel yttrat vår tanka, vinner vid hvarje
förnyadt åhörande. Bland de serskilda momen-
terna anser ref. isynnerhet behandlingen af Nec-
;kens polska vara ypperlig: den romantiska skön-
heten i denna melodi genomgår äfven dess ut-
veckling i de snillrika orkestersatserna: ingenstä-
des finner man den vanställd genom något främ-
mande element. Den kontrapunktiska behandlin-
gen af Wermlandsvisan skulle kanhända hafva
vunnit, om den blifvit något mera utförd.
Nationalsången, af konsertgifvarens egen kom-
position, var en rätt vacker sats i koralstyl, föll
sig imedlertid något enformig genom de många
stroferna. En allegrosats vid slutet skulle utan
tvifvel gjort en god effekt.
Ouverturen till Friskytten, hvilken, fast otaliga
gånger hörd, ännu alltid bibehåller hela sitt fri-
ska bebag, utfördes på ett högst förtjenstfullt sätt,
och mottogs af allmänheten med enthusiastiskt
bifall.
Sopransolon med kör ur Rossinis Stabat mater
skulle man i sanning ej tro härröra från den ga-
lanta maestron: det är en majestätisk komposi-
tion, hvars djupa allvar. vittnar om Rossinis hö-
gre kallelse såsom tondiktare. Ett och annat
ställe tyckes väl mera tillhöra dramatikern än
den stränga kyrkokomponisten, men äfven den
högtidliga karakteren förnekar sig ej i dessa mo-
menter.
Variationerna för piano och klarinett, af kon-
sertgifvarens eget arbete, föredrogos af honom och
herr Steude; bland allmänheten förspordes här-
under en serdeles animerad konversation, hvaruti
äfven ref. fann sig föranlåten att deltaga. De
båda instrumenterna råkade stämma illa med hvar-
andra. :
Tegners sköna, men i en dyster anda diktade
sång: mjeltsjukan, deklamerades ganska väl af hr
Dahlqvist; det hemska uttryeket uti hans före-
drag, i förening med den djupa graflika stämman
förfelade ej sin verkan på åhbörarne. -
Det brustna bjertat, midnattsfantasi, kompone-
rad af herr Rosen, slutade konserten. Ref. kan
ej ingå i någon mera speciell redogörelse öfver
denna nummer, då han är obekant med poemet,
som ligger till grund derför; den är komponerad
i form af kör, och uttrycker merändels stormiga,
stundom något lugnare känslor; under sången slår
midnattstimman. Denna komposition, fastän ej
utan maner, röjer imedlertid onekligen talang,
och fantasi finnes verkligen i musiken — icke
blott på titeln, hvilket e!jest ofta är fallet med
musikaliska arbeten i fantasiväg.. Det förtjenst-
fulla utförandet bör så mycket. mera erkännas,
som det var åtföljdt af betydliga svårigheter, syn-
nerligen i afseende på notträffandet. —U—
RT ET