saknas. Derjemte äro harmoniföljderna stundom nog hårda, om än enharmoniska förvexlingar 0. s. v. kunna göra dem felfria i rent tekniskt hänseende. Icke destomindre förblifver denna sinfoni ett ganska intressant verk, och degjorda anmärkningarne kunna i långt större grad tillämpas på de flesta andra instrumentalkomponister af samma skola. Utförandet var lyckadt, ehuru man måihända kunnat önska något mera noggrannhet i nyanseringen. Webers bekanta snillrika konsertstycke för pianc med orkester skulle nu följa, exequeradt af konsertgifvaren. Denne tycktes, ehuru nog sent, inse vidden af de svårigheter han åtagit sig att besegra, hvarföre han vid en afdelning helt oförmodadt retirerade från valplatsen, lemnande både Weber och Kongl. hofkapellet i sticket. Den lifliga och karakteristiska bacchanalkören ur Comte Ory, af Rossini, utfördes af amatörer med mycken ensemble och med sorgfällig nyansering; dock trängde sången icke riktigt genom den starka instrumenteringen. Herr Randels förträffliga potpourri öfver motiver ur nationaldivertissementet följde nu. Denna komposition, om hvilken vi redan i en föregående artikel yttrat vår tanka, vinner vid hvarje förnyadt åhörande. Bland de serskilda momenterna anser ref. isynnerhet behandlingen af Nec;kens polska vara ypperlig: den romantiska skönheten i denna melodi genomgår äfven dess utveckling i de snillrika orkestersatserna: ingenstädes finner man den vanställd genom något främmande element. Den kontrapunktiska behandlingen af Wermlandsvisan skulle kanhända hafva vunnit, om den blifvit något mera utförd. Nationalsången, af konsertgifvarens egen komposition, var en rätt vacker sats i koralstyl, föll sig imedlertid något enformig genom de många stroferna. En allegrosats vid slutet skulle utan tvifvel gjort en god effekt. Ouverturen till Friskytten, hvilken, fast otaliga gånger hörd, ännu alltid bibehåller hela sitt friska bebag, utfördes på ett högst förtjenstfullt sätt, och mottogs af allmänheten med enthusiastiskt bifall. Sopransolon med kör ur Rossinis Stabat mater skulle man i sanning ej tro härröra från den galanta maestron: det är en majestätisk komposition, hvars djupa allvar. vittnar om Rossinis högre kallelse såsom tondiktare. Ett och annat ställe tyckes väl mera tillhöra dramatikern än den stränga kyrkokomponisten, men äfven den högtidliga karakteren förnekar sig ej i dessa momenter. Variationerna för piano och klarinett, af konsertgifvarens eget arbete, föredrogos af honom och herr Steude; bland allmänheten förspordes härunder en serdeles animerad konversation, hvaruti äfven ref. fann sig föranlåten att deltaga. De båda instrumenterna råkade stämma illa med hvarandra. : Tegners sköna, men i en dyster anda diktade sång: mjeltsjukan, deklamerades ganska väl af hr Dahlqvist; det hemska uttryeket uti hans föredrag, i förening med den djupa graflika stämman förfelade ej sin verkan på åhbörarne. Det brustna bjertat, midnattsfantasi, komponerad af herr Rosen, slutade konserten. Ref. kan ej ingå i någon mera speciell redogörelse öfver denna nummer, då han är obekant med poemet, som ligger till grund derför; den är komponerad i form af kör, och uttrycker merändels stormiga, stundom något lugnare känslor; under sången slår midnattstimman. Denna komposition, fastän ej utan maner, röjer imedlertid onekligen talang, och fantasi finnes verkligen i musiken — icke blott på titeln, hvilket e!jest ofta är fallet med musikaliska arbeten i fantasiväg.. Det förtjenstfulla utförandet bör så mycket. mera erkännas, som det var åtföljdt af betydliga svårigheter, synnerligen i afseende på notträffandet. —U— RT ET