esen. Hans stora, glasaktiga ögon hvilade med obeskriftigt förakt på h-arje nytt föremål, och först när han fick se elt par arga hundar jemmerligen bita hvarandra, uppklarnade hans mulna drag för ett Kort ögonblick af en ljuf tillfredsställelse. Det var ändå något! — Der såg man slutligen en tysk student, en förhoppningsfull )Burscby med vildt växande skägg och en äkta banditfysionomi. Hans vademecum, den väldiga pipan, hängde i den breda munnen och knölpåken omfattades kraftigt af hans grofva hand, en al dem, sudbevars! som skulle befria Das junge Deutschland,. Våra vänner, Rutschenhjelm och Freudenborg, lyckades slutligen att armbåga sig fram genom trängseln och komma öfver land; sången in på fartyget. Der fängslades deras blickar al en syn som kom sjelfva Freudenborg att, för ett ögonblick, glömma laxen, kräftorna, Stockholms-super — ja, alla läckerheter i verlden. På en tältstol uppå akterdäck satt nemligen en äldre man med ett ståtligt utseende, klädd i ljus sommarrock, ljusa underkläder och halmhatt, och vid hans sida stod en hög, smärt flicka, så skön, att det nästan gick omkring för Rutschenbjelms ögon, då han nozgare betraktade henne. Hennes höga, ädla panna var omskuggad af det mest glänsande svarta hår, de stora bruna ögonen blickade omkring med ett förtjusande uttryck af glädje ock oskuld, och de små rosenröda läpparne krusade: esomoftast af. det allranäpnaste lilla löje. Den svarta sammetsspensen omslöt troget de herrligaste former, och som hon nu stod der, lekande med sitt parasol, syntes hon snarlik en Diana med bågen. ; Freudenborg reste sig på tå och hviskade sir vän 1 örat: . Corpo di Baccho ! min bror! så skön såg jag aldrig en tärna! Vet du, hon redan har satt Freudenborgs hjerta brand.