esen. Hans stora, glasaktiga ögon hvilade med
obeskriftigt förakt på h-arje nytt föremål, och
först när han fick se elt par arga hundar jem-
merligen bita hvarandra, uppklarnade hans mulna
drag för ett Kort ögonblick af en ljuf tillfredsstäl-
lelse. Det var ändå något! — Der såg man slut-
ligen en tysk student, en förhoppningsfull )Burscby
med vildt växande skägg och en äkta bandit-
fysionomi. Hans vademecum, den väldiga pipan,
hängde i den breda munnen och knölpåken om-
fattades kraftigt af hans grofva hand, en al dem,
sudbevars! som skulle befria Das junge Deutsch-
land,.
Våra vänner, Rutschenhjelm och Freudenborg,
lyckades slutligen att armbåga sig fram genom
trängseln och komma öfver land; sången in på far-
tyget. Der fängslades deras blickar al en syn
som kom sjelfva Freudenborg att, för ett ögon-
blick, glömma laxen, kräftorna, Stockholms-super
— ja, alla läckerheter i verlden. På en tältstol
uppå akterdäck satt nemligen en äldre man med
ett ståtligt utseende, klädd i ljus sommarrock,
ljusa underkläder och halmhatt, och vid hans
sida stod en hög, smärt flicka, så skön, att det
nästan gick omkring för Rutschenbjelms ögon, då
han nozgare betraktade henne. Hennes höga, ädla
panna var omskuggad af det mest glänsande
svarta hår, de stora bruna ögonen blickade om-
kring med ett förtjusande uttryck af glädje ock
oskuld, och de små rosenröda läpparne krusade:
esomoftast af. det allranäpnaste lilla löje. Den
svarta sammetsspensen omslöt troget de herrliga-
ste former, och som hon nu stod der, lekande
med sitt parasol, syntes hon snarlik en Diana med
bågen. ;
Freudenborg reste sig på tå och hviskade sir
vän 1 örat: .
Corpo di Baccho ! min bror! så skön såg jag aldrig
en tärna!
Vet du, hon redan har satt Freudenborgs hjerta
brand.