KUSZEN. EN BERÄTTELSE ÅF BERN. pHvad. är klockan, Spånglund ? frågade löjtnant Rutschenhbjelm sin uppassare och gnuggade sig dervid i de matta, omornade ögonen samt sträckte sig i sängen, under en lång, uthållande, gäspning. Half tio slagen, svarade denne och fortsatte sitt morgonarbete, som bestod uti att tvätta en mängd punchfläckar ur en svart bonjur. ,Ve och förbannelse öfver det satans ungkarlslifvetl mumlade löjtnanten och for med handen öfver den bultande pannan; mideligt nattvak och rummel! Men nu skall jag bli stadig! Tag mig fan, skall jag icke det! Just som vår värde löjtnant fattade denna vackra föresats (väl för hundrade gången), inträdde hastigt i rummet en liten, klotrund, ung man, med skinande, jovialiskt ansigte, sirliga maner och utsökt, städad klädsel. Han bar i handen en, med guldknot försedd käpp; och, svängande denna, hvilken han brukade kalla sin fastighet, framför sig marcherade han, gravitetiskt som en tamburmajor, mot Rutschenhjelms säng. Der gjorde han ett dundrande halt, kastade guldkäppen ett par hvarf omkring i luften, slog med båda händer en kort hvirfvel på den runda, väldiga magen och deklamerade sedan med mycken pathos, men med en något hes, eller, som det heter på ungkarlsspråket, punchig röst,: Hör du reveljen, som går? förnimmer du manande trumslag? Ur din yppiga frid, res dig, sjusofvare, uppt vÄr du nu här igen, du, min förförare och onde genius?, sade löjtnanten skrattande och reste på sig. ,Hvad står väl nu på?p Den lille, rolige mannen, som hette FreudenBorg och titulerades auditör, sträckte teatralisk! ut sin hand och fortfor på sitt metriska språk: , Mins du vårt. aftal i natt, att gå till den plaskande ångbåt? ,