anmärkningen lyder sålunda: För öfrigt är förf:s (hr L—ms) bok en stridskrift emot allt det, hvarigenom man på de sednare tiderna sökt höja landtbruket till en större fullkomlighet, och han angriper det vanligen derföre, att han derom har alldeles förvända begrepp. Så anfaller han, ehuru ofta endast försåtligt och med förtäckta ord, all vetenskaplig teori, och strider, allt hvad han med sina slöa vapen förmår, emot mergling, djupplöjning, betäckta diken, tegläggningsmethoden, ängsvattningen, vexelbruket, raceförädlingar, förpbättrade redskapers införande, kort sagdt emot allt som han tror vara nytt eller utländskt, oaktadt det ofta är hvarken det ena eller andra, och detta alltid utan att upplysa hvarföre det icke duger, samt förklarar ändtligen kort och godt att landtbruket är ett handtverk. — — Mest (2) kan dock boken göra skada genom den deri rådande anda af bittert hat emot dem som bemödat sig göra Sverges landtbrukare bekanta med fremmande länders jordbrukserfaprenhet, och så väl desse författare, som de landtmän, hvilka lärt någonting ur böcker, hånas nästan på hvarje sida, — — — Uppträdandet af en skrift med ofvannämnde syftning är en nyhet, ej allenast inom Sverges, utan inom Europas landtbruks-litteratur. Härtill kommer, att herr L—m (i boken och replikerna) synes vilja förneka erfarenhet hos hvar och en, som skrifvit en bok — herr Lundström sje!f naturligtvis undantagen; att han om mångåriga landtbrukare, äfvensom om både svenska och utländska föreståndare för landtbruksinstituter, nyttjar sådane uttryck, som t. ex. att de plöja sin jord på skrifbordet; att han (i Aftonbladsartikeln) förhäfver sig öfver vår Landtbruksakademi och knappt hejdar sig att uttala en fullständig förkastelsedom öfver landtbruksinstitutet vid Degeberg; samt slutligen att all denna opposition emot framskridandet och kunskapen kommer från en man, som sjelf säger sig inga cgentliga kunskaper äga, och som följaktligen icke kan förstå den sak han vill bekämpa: en man, som, sjelf både uppmuntrad och upptagen af Vetenskapsakademien, nu visar sin tacksamhet med att förråda dess och vetenskapens sak. Det rent af oförskämda i denna framfart måste väcka häpnad hos en hvar, i synnerhet hos den som ej förstår huru en sådan dumdristighet är möjlig, eller hvad ett otygladt sjelfförtroende vill säga. MNämnde själsegenskap är eljest! bland de lärorikaste att studera, och för den nybörjande forskaren i menniskokarakteren ger den ett bland de bästa och fattligaste bevisen hvad öfverväldet hos en böjelse har att betyda, när omdömet är för trångt att kunna hejda den, och när den dessutom genom långvarigt smicker eller annan; efterlåtenhet, fått ostördt utveckla och rotfästa sig till en grad af förhårdnad istadighet. Men herr L—m har icke nöjt sig med nämnde anfall mot kunskapen. Liksom detta icke skulle tillräckligt bevisa hans ridderliga mod, har han äfven (il. Aftonbladsartikeln) ganska grofhändt vidrört de moraliska känslorna: heder, grannlagenhet, sanningskärlek. Han har nemligen för det första sagt: att jag vore författare till den recension i herr Edelsvärds tidskrift, der min egen bok kallas för den bästa vi äga. Detta har han sagt ehuru recensionen uttryckligt (sid. 30 rad. 20—23, sid. 48 sista stycket) anger sig vara från tidskriftens redaktör, och ehuru hvilken som heldst, med vana att bedöma olika personers framställningssätt (t. ex. de fleste medarbetare i våra tidningar), kunnat på tillfrågan upplysa honom, att de begge recensionerna icke sannolikt kunde vara skrifna af samma person. Denna benägenhet att hos andra genast vilja finna oredlighet, kan icke lända herr Lundström till heder. För det andra påstår han, att de landtbruksaka: demiens ledamöter som tilldömt mig) belöning, icke! voro jordbrukare, ehuru han omöjligen kan vara okunnig om att så väl akademiens ordförande som nuvarande sekreterare äro flerårige jordbrukare, äfvensom att t. ex. en bland nämnde ledamöter, herr kongl. sekreteraren Odelberg, uppfyller en fordran, hyarpå herr Lundström, som sjelf endast har landtbruk till binäring, likväl lägger mycken vigt, nemligen. den: att hafva sitt vidlyftiga och väl skötta landtbruk till hufvudyrke. Men det är möjligt att herr L—m vill medgilva värdighet af praktisk) jordbrukare endast åt den, som uppfyller hans hufvudfordran af en fullkomlig landtman: den att sjelf förfärdiga all sin redskap, och att han af dessa outtröttliga virtuoser på slägga och yx vill bilda en Areopag för bedömandet af vetenskapligt praktiska arbeten. För det tredje påstår han, att jag, i stället att drifva ett yrke, endast sätter mig ned att deri ge föreskrifter åt andra, att jag utöfvat landtbruket blott vid skrifbordet och deri saknar erfarenhet; allt detta ehuru han måste veta, (eftersom redan min bok dertill föranleder) att jag i flera år ägt och skött en icke obetydlig landtegendom, samt dessförinnan en mindre; hvarjemte han lätt kunnat på efterfrågan få veta att jag, just för ett mångsidigare utbildande af erfarenhet, efterhand företager landtbruksresor till rikets olika provinser, hvarförutan jag nyligen öfvertagit ett högst betydligt, på öfvergångs-kalkformation beläget landtbruk, för att genom egen tillsyn äfven i de minsta detaljer vinna en jemnförande erfarenhet mellan de olika lokalförhålländerna der och här, fullständigåre än som kunnat ske genom blotta iakttagelser på resor. — Detta äflande att påstå, det jag och alla som med mig tänka lika, de må nu vara aldrig så mångåriga eller uteslutande jordbrukare, endast hafva skött jorden vid skrifbordet, är visserligen ett brott mot sanningskärleken, men faller nästan ändå mera på det Iöjligas område. Det borde icke falla sig svårt att inse, alt nyss omtalade erfarenhetsslag är det enda riktiga, när fråga blir att derigenom gagna mer än en enda lokal, hvaremot den erfarenhet herr L—m rekommenderar, blott är den första, outvecklade bör jan till kunskap. Till en rätt erfarenhet fordras nemligen ej ensamt att se, utan äfven att uppfatta och genom jemförelse bedöma det sedda. Vore det första ensamt nog, så skulle äfven oxen framför plogen kunna skryta af erfarenhet, Hr L—m beskyller mig för afskrifning och brist på originalitet, och anför att jag begagnat 64 källor. Deraf ser han visserligen att något är afskrifvet, utan att likväl veta Arad, hvilket sistnämnde vetande endast kan förvärfvas genom att genomgå dessa samma källor, Tills detta skett, dömer han som den blinde om färgen. För att tala om de 64 källorna, falla måhända 4000 sidor af dem på en sida i min hok Skulle iag Verklicen äsa förmåga. att låta andan TA a