anmärkningen lyder sålunda:
För öfrigt är förf:s (hr L—ms) bok en stridskrift
emot allt det, hvarigenom man på de sednare ti-
derna sökt höja landtbruket till en större fullkom-
lighet, och han angriper det vanligen derföre, att
han derom har alldeles förvända begrepp. Så an-
faller han, ehuru ofta endast försåtligt och med för-
täckta ord, all vetenskaplig teori, och strider, allt
hvad han med sina slöa vapen förmår, emot merg-
ling, djupplöjning, betäckta diken, tegläggningsmetho-
den, ängsvattningen, vexelbruket, raceförädlingar, för-
pbättrade redskapers införande, kort sagdt emot allt
som han tror vara nytt eller utländskt, oaktadt det
ofta är hvarken det ena eller andra, och detta alltid
utan att upplysa hvarföre det icke duger, samt för-
klarar ändtligen kort och godt att landtbruket är ett
handtverk. — — Mest (2) kan dock boken göra
skada genom den deri rådande anda af bittert hat
emot dem som bemödat sig göra Sverges landtbru-
kare bekanta med fremmande länders jordbrukserfa-
prenhet, och så väl desse författare, som de landtmän,
hvilka lärt någonting ur böcker, hånas nästan på
hvarje sida, — — — Uppträdandet af en skrift
med ofvannämnde syftning är en nyhet, ej allenast
inom Sverges, utan inom Europas landtbruks-litte-
ratur.
Härtill kommer, att herr L—m (i boken och re-
plikerna) synes vilja förneka erfarenhet hos hvar och
en, som skrifvit en bok — herr Lundström sje!f na-
turligtvis undantagen; att han om mångåriga landt-
brukare, äfvensom om både svenska och utländska fö-
reståndare för landtbruksinstituter, nyttjar sådane ut-
tryck, som t. ex. att de plöja sin jord på skrifbor-
det; att han (i Aftonbladsartikeln) förhäfver sig öf-
ver vår Landtbruksakademi och knappt hejdar sig
att uttala en fullständig förkastelsedom öfver landt-
bruksinstitutet vid Degeberg; samt slutligen att all
denna opposition emot framskridandet och kunskapen
kommer från en man, som sjelf säger sig inga cgent-
liga kunskaper äga, och som följaktligen icke kan
förstå den sak han vill bekämpa: en man, som, sjelf
både uppmuntrad och upptagen af Vetenskapsakade-
mien, nu visar sin tacksamhet med att förråda dess
och vetenskapens sak. Det rent af oförskämda i den-
na framfart måste väcka häpnad hos en hvar, i syn-
nerhet hos den som ej förstår huru en sådan dum-
dristighet är möjlig, eller hvad ett otygladt sjelfför-
troende vill säga. MNämnde själsegenskap är eljest!
bland de lärorikaste att studera, och för den nybör-
jande forskaren i menniskokarakteren ger den ett bland
de bästa och fattligaste bevisen hvad öfverväldet hos
en böjelse har att betyda, när omdömet är för trångt
att kunna hejda den, och när den dessutom genom
långvarigt smicker eller annan; efterlåtenhet, fått o-
stördt utveckla och rotfästa sig till en grad af för-
hårdnad istadighet.
Men herr L—m har icke nöjt sig med nämnde an-
fall mot kunskapen. Liksom detta icke skulle till-
räckligt bevisa hans ridderliga mod, har han äfven (il.
Aftonbladsartikeln) ganska grofhändt vidrört de mo-
raliska känslorna: heder, grannlagenhet, sanningskär-
lek. Han har nemligen för det första sagt: att jag
vore författare till den recension i herr Edelsvärds
tidskrift, der min egen bok kallas för den bästa vi
äga. Detta har han sagt ehuru recensionen uttryck-
ligt (sid. 30 rad. 20—23, sid. 48 sista stycket) anger
sig vara från tidskriftens redaktör, och ehuru hvilken
som heldst, med vana att bedöma olika personers
framställningssätt (t. ex. de fleste medarbetare i våra
tidningar), kunnat på tillfrågan upplysa honom, att
de begge recensionerna icke sannolikt kunde vara
skrifna af samma person. Denna benägenhet att hos
andra genast vilja finna oredlighet, kan icke lända
herr Lundström till heder.
För det andra påstår han, att de landtbruksaka- :
demiens ledamöter som tilldömt mig) belöning, icke!
voro jordbrukare, ehuru han omöjligen kan vara o-
kunnig om att så väl akademiens ordförande som nu-
varande sekreterare äro flerårige jordbrukare, äfven-
som att t. ex. en bland nämnde ledamöter, herr kongl.
sekreteraren Odelberg, uppfyller en fordran, hyar-
på herr Lundström, som sjelf endast har landtbruk
till binäring, likväl lägger mycken vigt, nemligen.
den: att hafva sitt vidlyftiga och väl skötta landtbruk
till hufvudyrke. Men det är möjligt att herr L—m
vill medgilva värdighet af praktisk) jordbrukare en-
dast åt den, som uppfyller hans hufvudfordran af en
fullkomlig landtman: den att sjelf förfärdiga all sin
redskap, och att han af dessa outtröttliga virtuoser
på slägga och yx vill bilda en Areopag för bedöman-
det af vetenskapligt praktiska arbeten.
För det tredje påstår han, att jag, i stället att
drifva ett yrke, endast sätter mig ned att deri ge fö-
reskrifter åt andra, att jag utöfvat landtbruket blott
vid skrifbordet och deri saknar erfarenhet; allt detta
ehuru han måste veta, (eftersom redan min bok der-
till föranleder) att jag i flera år ägt och skött en icke
obetydlig landtegendom, samt dessförinnan en mindre;
hvarjemte han lätt kunnat på efterfrågan få veta att
jag, just för ett mångsidigare utbildande af erfaren-
het, efterhand företager landtbruksresor till rikets o-
lika provinser, hvarförutan jag nyligen öfvertagit ett
högst betydligt, på öfvergångs-kalkformation beläget
landtbruk, för att genom egen tillsyn äfven i de min-
sta detaljer vinna en jemnförande erfarenhet mellan
de olika lokalförhålländerna der och här, fullständigåre
än som kunnat ske genom blotta iakttagelser på re-
sor. — Detta äflande att påstå, det jag och alla som
med mig tänka lika, de må nu vara aldrig så mång-
åriga eller uteslutande jordbrukare, endast hafva skött
jorden vid skrifbordet, är visserligen ett brott mot
sanningskärleken, men faller nästan ändå mera på det
Iöjligas område. Det borde icke falla sig svårt att
inse, alt nyss omtalade erfarenhetsslag är det enda
riktiga, när fråga blir att derigenom gagna mer än
en enda lokal, hvaremot den erfarenhet herr L—m
rekommenderar, blott är den första, outvecklade bör
jan till kunskap. Till en rätt erfarenhet fordras nem-
ligen ej ensamt att se, utan äfven att uppfatta och
genom jemförelse bedöma det sedda. Vore det första
ensamt nog, så skulle äfven oxen framför plogen kun-
na skryta af erfarenhet,
Hr L—m beskyller mig för afskrifning och brist
på originalitet, och anför att jag begagnat 64 källor.
Deraf ser han visserligen att något är afskrifvet, utan
att likväl veta Arad, hvilket sistnämnde vetande en-
dast kan förvärfvas genom att genomgå dessa sam-
ma källor, Tills detta skett, dömer han som den
blinde om färgen. För att tala om de 64 källorna,
falla måhända 4000 sidor af dem på en sida i min
hok Skulle iag Verklicen äsa förmåga. att låta andan
TA a