librettförfattare mäktat kläda i ord. ) Med Mozart
är förhållandet annorlunda. Mozart. var en i sig
sjelf afslätad harmonisk natur, som vistades i en
sfer, der all strid upphör, och hvilkens uppen-
barelser omgifvas af en helig, stilla skönhet. Hos
Beethoven deremot är det ej så: är Mozart en seraf,
som i helgade toner besjunger det himmelska, så
är Beethoven en titan, som med storm vill intaga
himlen, hans simfonier äro epoder, som skildra en
hjeltes strid det stora, mäktiga ödet
Welches den Menschen erhebt, wenn es den
Menschen zermalmt.
Men här är det skalden sjelf, som är hjelten .i
dikten; Beethoven :skildrar sin egen otillfredsställ-
da längtan efter den eviga, lugna sanningen: hans
tondiktningar hafva en subjektiv tendens, då Mo-
zarts deremot äro rent objektiva, och häruti ligger
äfven ett hufvudskäl, hvarföre Beethoven ej var
dramatisk, ehuru väl episk och lyrisk i hög grad.
Genom detta sträfvande efter ett fjerran mål genom
detta aningsfulla, uttaladt i de underbaraste toner,
blir Beethoven sannt romantisk, och, äfven i detta
alseende ypperst bland instrumentalkomponister,
representerar han romantiken uti instrumental-
musiken, likasom Mozart representerar den i sån-
gen, ehuru denne på en helt annan väg än den
förre kommit till denna punkt.
Högst märkvärdig är den stränga konseqvens,
den fasta hållning, som råder, uti den inre struk-
turen af Beethovens arbeten: formens gränser har
han äfven i sina stormigaste ingifvelser aldrig bru-
tit, men väl med sansadt medvetande regelmässigt
utvidgat dem. Hans efterföljare hafva i detta
afseende begått ett stort misstag, då de emanci-
perat sig från formens band; bristen på konseqvens
och sammanhang är verklig hos nyromantikerna,
under det att den hos Beethoven endast är sken-
bar, och förråder den högsta konst hos mästaren,
då han döljer den inre mekanismen, för att en-
dast låta resultaterna framträda. Derjemte sak-
nas det vilda sträfvande, den -strid, som nyroman-
tikerna låta påskina, i de flesta fall all inre nöd-
vändighet, och oftast föres striden blott mellan
stråken och strängarne — mellan fingrarne och
tangenterna.
Uti sina stora simfonier har Beethoven nedlagt
sina sublimaste tankar, och bragt instrumental-
musiken till en dittills icke anad höjd; de fleste
bland dessa: märk värdiga skapelser, den lifliga, hu-
moristiska simfonien i D-dur, den stormiga, pa-
tetiska i C-moll, som slutar med bjeltens apoteos,
den majestätiska erdican (som efter B:s första id
skulle kallats Bonaparte) m. fl., äro ock föremål
för hela. den bildade verldens beundran, och skola
troligen aldrig upphöra att förblifva det.
Den fjerde simfonien, i B-dur, som utfördes!
vid ifrågavarande representation, är en bland de
hos oss mindre bekanta, ehuru ett verk af säll-
synt skönhet och klassiskt värde. Fastän den
gafs fullständigt, skulle likväl en betydligt ökad
effekt hafva vunnits, om finalet fått följa ome-
delbart efter scherzon, hvarigenom det äfven blif-
vit för allmänheten vida lättfattligare. Älven
denna simfoni är till sin karakter :heroisk , ehuru
ej i den grad, som åtskilliga bland de andra: den
uttrycker mera triumfatorns lugna och tillfreds-
ställda känslor efter vunnen seger. Dock märker
man, att freden ej klir långvarig: storartade min-
nen från:striden uppvakna ofta — ständigt fram-
blickar längtan efter nya segrat. Denna riktning
finna vi isynnerhet uti allegrot och. finalet; an-
lanten deremot gifver den skönaste bild af frid
och sällhet — dock visserligen icke af arkadisk
natur — och scherzon lifvar det hela med den
;edignaste humor. — Exekutionen var ganska
illfredsställande, och i allmänhet utföras Beet-
novens simfonier hos oss med mycken förtjenst.
Den grandiösa kompositionen tycktes lifva helaj.
orkestern, ända ned till pukslagaren (hvilkens in-
strumenter, i förbigående: sagdt, att döma efter
dlangen, ej tycktes vara at någon serdeles qva-
itet).
Efter simfonien uppträdde fru Gelbaar med
len bekanta arian ur Rossinis gazza ladra: di pi-
icer mi balza il cor! De småtäcka melodierna,
åväl som de mångfaldiga rulader och fioriturer,
varmed denna aria alltför rikligen är öfverströdd,
itfördes af fru G: med den virtuositet, som man
r van att finna i hennes sång, hvarföre hon ock
kördade euhälligt och rättvist bifall. — Herr.
YAuberts föredrag af en Rondo med introduk-
ion af Vieuxtemps — en i sin väg förtjenstfull
omposition — var ganska utmärkt: smak, och
elikatess i förening med renhet, färdighet och
recision voro de egenskaper, hvilka Hr DA. vid
etta tillfälle i en sällsynt grad utvecklade.
Mozarts herrliga opera Figaros bröllop slutade
å ett värdigt sätt denna intressanta representa-
on. Man bör hoppas, att det ej var för sista
ängen denna saison, som njutningen af detta mä-
.erverk erbjöds konstens vänner. — Utförandet
ar i allmänhet ganska lyckadt, och det är omiss-
inneligt, att de framställande allt mera blifva
rtrogne med andan i denna musik. Särskildt
öra vi erkänna M:ll Linds förträffliga föredrag:
ennes åppfattning af arian i es-dur röjde ett be-
rdligt närmande till kompositionens rätta be-l!y
—0 cc SR pm
lr
IE,