librettförfattare mäktat kläda i ord. ) Med Mozart är förhållandet annorlunda. Mozart. var en i sig sjelf afslätad harmonisk natur, som vistades i en sfer, der all strid upphör, och hvilkens uppenbarelser omgifvas af en helig, stilla skönhet. Hos Beethoven deremot är det ej så: är Mozart en seraf, som i helgade toner besjunger det himmelska, så är Beethoven en titan, som med storm vill intaga himlen, hans simfonier äro epoder, som skildra en hjeltes strid det stora, mäktiga ödet Welches den Menschen erhebt, wenn es den Menschen zermalmt. Men här är det skalden sjelf, som är hjelten .i dikten; Beethoven :skildrar sin egen otillfredsställda längtan efter den eviga, lugna sanningen: hans tondiktningar hafva en subjektiv tendens, då Mozarts deremot äro rent objektiva, och häruti ligger äfven ett hufvudskäl, hvarföre Beethoven ej var dramatisk, ehuru väl episk och lyrisk i hög grad. Genom detta sträfvande efter ett fjerran mål genom detta aningsfulla, uttaladt i de underbaraste toner, blir Beethoven sannt romantisk, och, äfven i detta alseende ypperst bland instrumentalkomponister, representerar han romantiken uti instrumentalmusiken, likasom Mozart representerar den i sången, ehuru denne på en helt annan väg än den förre kommit till denna punkt. Högst märkvärdig är den stränga konseqvens, den fasta hållning, som råder, uti den inre strukturen af Beethovens arbeten: formens gränser har han äfven i sina stormigaste ingifvelser aldrig brutit, men väl med sansadt medvetande regelmässigt utvidgat dem. Hans efterföljare hafva i detta afseende begått ett stort misstag, då de emanciperat sig från formens band; bristen på konseqvens och sammanhang är verklig hos nyromantikerna, under det att den hos Beethoven endast är skenbar, och förråder den högsta konst hos mästaren, då han döljer den inre mekanismen, för att endast låta resultaterna framträda. Derjemte saknas det vilda sträfvande, den -strid, som nyromantikerna låta påskina, i de flesta fall all inre nödvändighet, och oftast föres striden blott mellan stråken och strängarne — mellan fingrarne och tangenterna. Uti sina stora simfonier har Beethoven nedlagt sina sublimaste tankar, och bragt instrumentalmusiken till en dittills icke anad höjd; de fleste bland dessa: märk värdiga skapelser, den lifliga, humoristiska simfonien i D-dur, den stormiga, patetiska i C-moll, som slutar med bjeltens apoteos, den majestätiska erdican (som efter B:s första id skulle kallats Bonaparte) m. fl., äro ock föremål för hela. den bildade verldens beundran, och skola troligen aldrig upphöra att förblifva det. Den fjerde simfonien, i B-dur, som utfördes! vid ifrågavarande representation, är en bland de hos oss mindre bekanta, ehuru ett verk af sällsynt skönhet och klassiskt värde. Fastän den gafs fullständigt, skulle likväl en betydligt ökad effekt hafva vunnits, om finalet fått följa omedelbart efter scherzon, hvarigenom det äfven blifvit för allmänheten vida lättfattligare. Älven denna simfoni är till sin karakter :heroisk , ehuru ej i den grad, som åtskilliga bland de andra: den uttrycker mera triumfatorns lugna och tillfredsställda känslor efter vunnen seger. Dock märker man, att freden ej klir långvarig: storartade minnen från:striden uppvakna ofta — ständigt framblickar längtan efter nya segrat. Denna riktning finna vi isynnerhet uti allegrot och. finalet; anlanten deremot gifver den skönaste bild af frid och sällhet — dock visserligen icke af arkadisk natur — och scherzon lifvar det hela med den ;edignaste humor. — Exekutionen var ganska illfredsställande, och i allmänhet utföras Beetnovens simfonier hos oss med mycken förtjenst. Den grandiösa kompositionen tycktes lifva helaj. orkestern, ända ned till pukslagaren (hvilkens instrumenter, i förbigående: sagdt, att döma efter dlangen, ej tycktes vara at någon serdeles qvaitet). Efter simfonien uppträdde fru Gelbaar med len bekanta arian ur Rossinis gazza ladra: di piicer mi balza il cor! De småtäcka melodierna, åväl som de mångfaldiga rulader och fioriturer, varmed denna aria alltför rikligen är öfverströdd, itfördes af fru G: med den virtuositet, som man r van att finna i hennes sång, hvarföre hon ock kördade euhälligt och rättvist bifall. — Herr. YAuberts föredrag af en Rondo med introdukion af Vieuxtemps — en i sin väg förtjenstfull omposition — var ganska utmärkt: smak, och elikatess i förening med renhet, färdighet och recision voro de egenskaper, hvilka Hr DA. vid etta tillfälle i en sällsynt grad utvecklade. Mozarts herrliga opera Figaros bröllop slutade å ett värdigt sätt denna intressanta representaon. Man bör hoppas, att det ej var för sista ängen denna saison, som njutningen af detta mä.erverk erbjöds konstens vänner. — Utförandet ar i allmänhet ganska lyckadt, och det är omissinneligt, att de framställande allt mera blifva rtrogne med andan i denna musik. Särskildt öra vi erkänna M:ll Linds förträffliga föredrag: ennes åppfattning af arian i es-dur röjde ett berdligt närmande till kompositionens rätta be-l!y —0 cc SR pm lr IE,