vatten och värme. — En noggrann forskning har hä gifvit, i stället för en skenbar afvikelse från kända na turlagar, en fullkomlig öfverensstämmelse med dem Sådan är också vinsten af Stenstrups vid sist förflutn: sammankomst af nordiska naturforskare framställd: arbete om utveckling genom vexlande generationsserier Det är bekant, att åtminstone af de högre djurar terna ganska få finnas, som ej i sitt inre hysa er eller flera, oftast för dem egna arter af intestinalma skar. Huru dessa kunna finnas inom Ilefvande orga: nismer, och i delar deraf bvilka stå iintet öppet sammanhang med den yttre verlden, såsom i bjertat, lef. vern, det inre af ögat o. s. v., och hvarvid deras byg: nad oftast är så svag, alt ett inträngande utifrån är omöjligt, allt detta har varit en gåta den mången ansett kunna lösas endast, men fullkomligt genom antagande af en generatio xquivoca eller en under nuvarande naturförhållanden fortvarande primitiv skapelse. Strödda iakttagelser af-Bojanus Cacus, v. Siebold, Nordmänn, Eschricht, visade likväl redan länge, att, på forskningens väg, ett annat svar var att vänta. Stenstrups iakttagelser ådagalägga med öfverraskande klarhet, -hurudant detta svar skall blifva. Lefvermasken, Distoma hepaticum, hvilkens stora utvecklig i Jefvern hos fåren i vissa fuktiga år åstadkommer cen dödlig sjukdom, har många samslägtingar, och bland dem några, som hemsöka flera af våra allmännaste sötvattensnäckor. Det är på dessa, Stenstrup gjort sina iakttagelser. En Distoma lägger ägg och ur dessa alstras ungar. hvilka hafva ganska ringa likhet med modren, äro lifligare, af rund form, hafva tvenne ögon och äro öfverallt betäickta med flimmerhäår, fina, mikroskopiska trådar, hvilka, genom oupphörlig vibration, tjena som rörelseorganer. Efter någon tid afkastar denna varelse sin yttre -hud och är förvandlad till en blind. trög, nästan orörlig, aflång kropp, med tydlig mun och tarmkanal. I sitt inre hyser detta djur af andra generationen, från början, en mängd embryoner till. många nya djur, hvilka småningom tillväxa, röra sig och slatligen blifva fria. Denna nya generation är då till skapnaden lik det djur, som uppammade densamwa, och hvarje individ af den är i sin ordning bestämdt att uppamma åter en fjerde generation af många djur, men dessa äro ej lika den varelse, som uppammade dem. De äro de sedan länge bekanta cercarierna, hvilkas härkomst eller framtid man hiwtills ej känt. Alla dessa tre föregående generationer alstrades och lefde inom snäckdjurets kropp; men denna fjerde, cercariernas, är bestämd, att en tid lefva fri i det omgifvande vattnet. Hvarje gäng djuret, som herbergerar dem och deras förfäder, drager sig in i sin snäcka, pressas hundradetals af dem ut genom des porer och samla sig till millioner i det omgifvande vattnet. Der simmar en sådan cecaria lifligt omkring med tillhjelp af sin långa, fina svans tills det finner ett annat snäckdjur, den är ämnad att hemsöka. På huden af detta suger den sig fast, borrar sig en grop med de taggar, den bär kring bufvudet, och svänger sin svans så länge, tills den slutligen slungas längt bort. Derefter djuret helt stilla afsöndrar omkring sig en klar, urglasformig hinna, och afbidar, i detta tillstånd af puppa, sin slutliga förvandling till en Distoma. Det är dock först efter flera månader den lemnar puppan. Den har då nästan alldeles vunnit formen af en Distoma, genomtränger huden, förlorar derefter den numera onödiga taggbeväpningen och passerar småningom in allt djupare, tills den efter några månader hunnit lefvern och der vunnit sin fullkomliga utbildning som Distoma. På samma vis förhåller det sig med andra ärter inom andra djur, t. ex. med de af Nordmann först funna maskarna i ögat, o. s. v. Det är härigenom afgjordt, att vissa intestinalmaskar under en tid af sitt lif äro fria utanför de djur de böra hemsöka, att de utifrån intränga och, under en följd af till sin organisation ganska olika generationer, talrika till individer, just emedan så många måste förgås på. den långa väutbilgen, söka sig fram till det organ, der de skola blifva dade. — Fortsatta forskningar på denna väg måste en gång sprida ljus öfver alla intestinaldjurs uppkomst och historia... Men den för vetenskapen ej minsta vinsten af detta arbete är Stenstrups snillrika sammanställning af dessa fenomener med hvad som föregär vid utvecklingen af andra lägre djur. Vi hafva sett, att cercarian är larv till Distoma, d. v. s. båda såmma individ i olika stadier af dess utveckling, liksom kålmasken och fjärilen äro samma insekt på första och sista steget af dess lefnad. Men kolmasken alstras omedelbart ur ägget, cercarian deremot här-. stammar derifrån i fjerde led, och två af dessa föregående led utgöras af varelser, fullkomligt olika både de föregående och de följande, och ämnade endast, att genom uppammande af hvar sin talrika generation främja artens utbildning. Också inträffar härvid det besynnerliga, att, för att begagna uttryck från hvardagslifvet, den utbildade Distoma fullkomligt liknar sina syskon och dertill sin mormors mormor, men alldeles icke sin mor eller mormor eller mormors mor. Men i detta underbära förhållande igenkände Stenstrup en fullkomlig öfverensstämmelse med hvad de sednare åren lärt oss om Maneternas, Zoophyternas, Salpeternas, Ascidiernas utveekling. Äfven här representeras arten icke af det utbildade, fruktbara individet, utan af flera, hvarandra betingande, hvar för sig ofullkomliga, ofria individer. Dessa i arten inte: grerande individers ofrihet och ofullkomlighet är störst hos Zoophyterna, der de alla, eburu hvarandra olika, äro bundna tillsammans till ett lefvande stamträd, fästadt vid hafvets botten. Gå: vi ett steg högre till Maneterna, sä äro redan de första och sista generationerna fria, medan de medlersta, de uppammande, äro beröfvade förmågan att flytta sig, och i de ännu näget fullkomligare intestinalmaskarnes klass hafva alla generationerna fått sin rörelse. Bland landets djur möter oss detsamma hos Aphides, också Parasijer, men på vexter. Men äfven här sker artens uppfostran genom inre organers stilla, omedvetna verksamhet. Öfverallt se vi i djurriket, huru denna verksamhet småningom öfvergår till villkorlig handling efter en inre instinkt. Sä äfven här. Hos bien och mytorna är artens uppfostran ej mer ett verk afett inre organs funktion, den är ett yttre föremål för vilkorliga handlingar af en mängd; endast derför skapade individer. Bredvid dessa undersökningar Af allmännare inflytande har det förflutna året erbjudit flera mindre omfattande af stört intresse. Så hafva Rudolf Wagner och Ehrenberg sökt att utreda den bekanta egenskapen hos vissa bekanta sjödjur, Maneterna, att vid bes öring åstadkomma. en brännande känsla. De hafva NO mA AA As ce fö EE