vatten och värme. — En noggrann forskning har hä
gifvit, i stället för en skenbar afvikelse från kända na
turlagar, en fullkomlig öfverensstämmelse med dem
Sådan är också vinsten af Stenstrups vid sist förflutn:
sammankomst af nordiska naturforskare framställd:
arbete om utveckling genom vexlande generationsserier
Det är bekant, att åtminstone af de högre djurar
terna ganska få finnas, som ej i sitt inre hysa er
eller flera, oftast för dem egna arter af intestinalma
skar. Huru dessa kunna finnas inom Ilefvande orga:
nismer, och i delar deraf bvilka stå iintet öppet sam-
manhang med den yttre verlden, såsom i bjertat, lef.
vern, det inre af ögat o. s. v., och hvarvid deras byg:
nad oftast är så svag, alt ett inträngande utifrån är
omöjligt, allt detta har varit en gåta den mången an-
sett kunna lösas endast, men fullkomligt genom anta-
gande af en generatio xquivoca eller en under nuva-
rande naturförhållanden fortvarande primitiv skapelse.
Strödda iakttagelser af-Bojanus Cacus, v. Siebold,
Nordmänn, Eschricht, visade likväl redan länge, att,
på forskningens väg, ett annat svar var att vänta.
Stenstrups iakttagelser ådagalägga med öfverraskande
klarhet, -hurudant detta svar skall blifva. Lefverma-
sken, Distoma hepaticum, hvilkens stora utvecklig i
Jefvern hos fåren i vissa fuktiga år åstadkommer cen
dödlig sjukdom, har många samslägtingar, och bland
dem några, som hemsöka flera af våra allmännaste
sötvattensnäckor. Det är på dessa, Stenstrup gjort
sina iakttagelser. En Distoma lägger ägg och ur dessa
alstras ungar. hvilka hafva ganska ringa likhet med
modren, äro lifligare, af rund form, hafva tvenne ögon
och äro öfverallt betäickta med flimmerhäår, fina, mi-
kroskopiska trådar, hvilka, genom oupphörlig vibra-
tion, tjena som rörelseorganer. Efter någon tid af-
kastar denna varelse sin yttre -hud och är förvandlad
till en blind. trög, nästan orörlig, aflång kropp, med
tydlig mun och tarmkanal. I sitt inre hyser detta
djur af andra generationen, från början, en mängd
embryoner till. många nya djur, hvilka småningom
tillväxa, röra sig och slatligen blifva fria. Denna nya
generation är då till skapnaden lik det djur, som
uppammade densamwa, och hvarje individ af den är
i sin ordning bestämdt att uppamma åter en fjerde
generation af många djur, men dessa äro ej lika den
varelse, som uppammade dem. De äro de sedan länge
bekanta cercarierna, hvilkas härkomst eller framtid
man hiwtills ej känt. Alla dessa tre föregående gene-
rationer alstrades och lefde inom snäckdjurets kropp;
men denna fjerde, cercariernas, är bestämd, att en
tid lefva fri i det omgifvande vattnet. Hvarje gäng
djuret, som herbergerar dem och deras förfäder, dra-
ger sig in i sin snäcka, pressas hundradetals af dem
ut genom des porer och samla sig till millioner i det
omgifvande vattnet. Der simmar en sådan cecaria
lifligt omkring med tillhjelp af sin långa, fina svans
tills det finner ett annat snäckdjur, den är ämnad att
hemsöka. På huden af detta suger den sig fast, bor-
rar sig en grop med de taggar, den bär kring bufvu-
det, och svänger sin svans så länge, tills den slutligen
slungas längt bort. Derefter djuret helt stilla afsön-
drar omkring sig en klar, urglasformig hinna, och af-
bidar, i detta tillstånd af puppa, sin slutliga förvand-
ling till en Distoma. Det är dock först efter flera
månader den lemnar puppan. Den har då nästan
alldeles vunnit formen af en Distoma, genomtränger
huden, förlorar derefter den numera onödiga taggbe-
väpningen och passerar småningom in allt djupare,
tills den efter några månader hunnit lefvern och der
vunnit sin fullkomliga utbildning som Distoma. På
samma vis förhåller det sig med andra ärter inom
andra djur, t. ex. med de af Nordmann först funna
maskarna i ögat, o. s. v. Det är härigenom afgjordt,
att vissa intestinalmaskar under en tid af sitt lif äro
fria utanför de djur de böra hemsöka, att de utifrån
intränga och, under en följd af till sin organisation
ganska olika generationer, talrika till individer, just
emedan så många måste förgås på. den långa väutbil-
gen, söka sig fram till det organ, der de skola blifva
dade. — Fortsatta forskningar på denna väg må-
ste en gång sprida ljus öfver alla intestinaldjurs upp-
komst och historia... Men den för vetenskapen ej min-
sta vinsten af detta arbete är Stenstrups snillrika sam-
manställning af dessa fenomener med hvad som före-
gär vid utvecklingen af andra lägre djur. Vi hafva
sett, att cercarian är larv till Distoma, d. v. s. båda
såmma individ i olika stadier af dess utveckling, lik-
som kålmasken och fjärilen äro samma insekt på för-
sta och sista steget af dess lefnad. Men kolmasken
alstras omedelbart ur ägget, cercarian deremot här-.
stammar derifrån i fjerde led, och två af dessa före-
gående led utgöras af varelser, fullkomligt olika både
de föregående och de följande, och ämnade endast,
att genom uppammande af hvar sin talrika generation
främja artens utbildning. Också inträffar härvid det
besynnerliga, att, för att begagna uttryck från hvar-
dagslifvet, den utbildade Distoma fullkomligt liknar
sina syskon och dertill sin mormors mormor, men all-
deles icke sin mor eller mormor eller mormors mor.
Men i detta underbära förhållande igenkände Sten-
strup en fullkomlig öfverensstämmelse med hvad de
sednare åren lärt oss om Maneternas, Zoophyternas,
Salpeternas, Ascidiernas utveekling. Äfven här re-
presenteras arten icke af det utbildade, fruktbara in-
dividet, utan af flera, hvarandra betingande, hvar för
sig ofullkomliga, ofria individer. Dessa i arten inte:
grerande individers ofrihet och ofullkomlighet är störst
hos Zoophyterna, der de alla, eburu hvarandra olika,
äro bundna tillsammans till ett lefvande stamträd, fä-
stadt vid hafvets botten. Gå: vi ett steg högre till
Maneterna, sä äro redan de första och sista genera-
tionerna fria, medan de medlersta, de uppammande,
äro beröfvade förmågan att flytta sig, och i de ännu
näget fullkomligare intestinalmaskarnes klass hafva
alla generationerna fått sin rörelse. Bland landets
djur möter oss detsamma hos Aphides, också Parasi-
jer, men på vexter. Men äfven här sker artens upp-
fostran genom inre organers stilla, omedvetna verk-
samhet. Öfverallt se vi i djurriket, huru denna verk-
samhet småningom öfvergår till villkorlig handling efter
en inre instinkt. Sä äfven här. Hos bien och my-
torna är artens uppfostran ej mer ett verk afett inre
organs funktion, den är ett yttre föremål för vilkor-
liga handlingar af en mängd; endast derför skapade
individer.
Bredvid dessa undersökningar Af allmännare infly-
tande har det förflutna året erbjudit flera mindre om-
fattande af stört intresse. Så hafva Rudolf Wagner
och Ehrenberg sökt att utreda den bekanta egenska-
pen hos vissa bekanta sjödjur, Maneterna, att vid bes
öring åstadkomma. en brännande känsla. De hafva
NO mA AA As ce fö
EE