ner blott en qvar, men han var hans vän endas
på landet, men hans beundrare i staden och inom
societeten. Hade jag, så tänkte han, kommi!
till honom fattig, förskjuten och glömd, då hade
han kanske ej velat kännas vid mig — och lik-
väl hade då, liksom nu, mitt bjerta svällt aj
vänskap och min hand med trohjertad ungdoms-
värma blifvit räckt åt honom; han skulle kanske
skjutit den tillbaka, han hade ej velat kännas vid
en vän, som ej haft mera att erbjuda än bara
vänskap.,
Han yttrade äfven en gång detta till Gyllen-
stråle. Hans vän smålog: du gör mig orätt,
Ehbrnfried,, sade denne, så var ej min mening;
men jag ville göra dig äfven till vän med alla
de andre, de känna ej ditt hjerta, men de känna
ditt snille, jag ville låta dem börja med snillet,
det är ett af utanverken till själens fistning,
der bjertat sitter midt uti, man måste först öfver
vallarne innan man kommer in., .
Du kan ha rätt, sade Ehrnfried, xmen —
Men,, fortsatte baronen, du är och förblir i
alla dina dagar en student.,
Ja, Gudi lof,, svarade Ehbrnfried och hans blick
strålade af fröjd; jag är ännu student till lif och
själ och lefver bland studenter för att bibehålla
själens ungdom in i ålderdomen. (Slut.)
EET OR
— Det KUNGLIGA AFsLAGET. En förtjent och
allmänt aktad man hade hos konung Ludvig XII i
Frankrike erhållit enskildt företräde och anhöll om
n i dess provins ledigblifven tjenst, hvartill konun-
sen gaf ett bestämdt afslag.
Supplikanten syntes bli förtjust af konungens svar,
rjorde den mest underdåniga bugning och aflägsnade
ig, Någon stund derefter yttrade konungen sin för-