diga sjömansklädseln, och hans sätt att vara va
ej heller så ledigt som förut, hans ord icke s
bjertliga. Han presenterade Ehrnfried för sin
gäster och samtalade med honom och dem, s
att han alltid framställde snillet Ehrnfried oc
vetenskapsmannen Ehbrnfried, men högst obetyd
ligt den gamle akademikarmraten Ebrnfried. Den
ne fann klart, att om han ej varit vetenskaps
man, om han ej utmärkt sig genom sina skrifter
hade han ej blifvit så emottagen, som nu va
händelsen; han blef missnöjd med sin gamle vän
som blott i ensamheten var hans vän, men
sällskap blef hans beundrare. De fleste menni
skor hysa liksom en jalusi till sina egna för
tjenster, om man älskar ett snille för hans snille.
skull, en lärd för hans djupa kunskaper, förefal
ler det honom sjelf liksom man beröfvade han
person något af den kärlek han önskar och ef
terlängtar. Vi fordra att vi i alla lilvets skiften
huru vi än förändra oss, hvilka yttre förmåne
vi än sakna eller ega, vi dock skola älskas af nå
gra få utvalda, några som vi kalla vänner. YV
igenkänna denna djupt rotade egoism, om nemli
gen en sådan känsla bör kallas så, äfven deri, at
det icke går an för en hustru att beundra, at
vörda, att älska sin man för hans dygd, han:
snille och hans talanger — han skall, om så äl
händelsen, alltid tycka sig förbisedd och fattig på
kärlek — det är hans person, utan alla talanger
utan snille och äfven utan dygd, hon skall äl
ska. I annat fall är det ej kärlek, ty kärleken är
ju blind, är ju en hängifvenhet utan annan orsak
än en inre likstämmighet, en inre harmoni, hvars
ackorder ännu intet menskligt öra förnummit.
Ehbrnfried hade således af alla sina gamla vän-