det högsta intresse, ej mindre för Hans Maj:t Konungen, som jemväl sjelf, enligt hvad Hr Grave på ett ställe uppgifver, skall hafva uppmanat hohonom att trycka handlingarna, än för allmänheten. Den till rätten ingilna skriften lyder som följer : Till Stockholms högädle kämnersrätt! Herr ad vokatfiskalen och riddaren P. Staaff lärer vara befullmäktigadt ombud för den juridiska detaljen af förvaltningen för H. M. Konungens enskilda egendomar och eza kära och svara uti alla tvister, som derpå hafva afseende. tag anhåller ödmjukligen, att herr advokatfiskalen måtte varda kallad och stämd att genmäla de påståenden, jag nödgas framställa i anledning af förhållanden, som uppstått under en tid, då jag var anställd dels såsom förvaltare, dels såsom arrendator vid Hans Maj:ts egendomar i Norrbotten. Det är utan tvifvel en af de obehagligaste ställningar, hvari man kan komma, då man nödgas anlita lagarna mot sin Konung; och huru lifligt jag känt obehaget af en dylik nödvändighet, synes bäst af den långa tid, som jag låtit förbigå, utan att tillgripa detta steg. Men nöden har ingen lag; sedan jag i många och länga år — för mig, I min svåra belägenhet sanneriigen ganska långa — har väntat och hoppats att i godo erhålla ersättning för mina förluster, måste jag ändtligen tillgripa denna obehagliga utäg, dels emedan jag är i det mest trängande behef af ersättningen, dels emedan den lagliga präskriptionstiden för krafs giltighet håller på att tilländalöpa i denna sak. ÖOupphörligt har vänlig uppgörelse blifvit mig lofvad, men löftet eluderadt; och den öfverenskommelse om kompromiss, som för nio år sedan gjordes, har, på ett eller annat sätt, blifvit gjord overksam. Imedlertid qvarstår det besynnerliga, för en främling otroliga förhållande, att en Konungs enskilde tjenare varit lagsökt, utpartad, bysatt för skuld, som den höge husbonden varit skyldig att gälda, och att den !idande tjenaren icke på decennier fått rätt och ersättning. En gång för alla förklarar jag, att jag ingalunda tror H. M. Konungen hafva känt verkliga förhållandet eller velat att så ske skulle, som skett. Hans Maj:t är säkerligen i fullkomlig okunnighet om det mesta af den behandling, som öfvergår saker och personer vid hans vidsträckta, dyrbara, men föga inbringande enskilda besittningar. Detta är beklagligt, och af många skäl, såsom t. ex. att Hans Maj:t funnit en högst dålig ersättning för de summor, dem han nedlagt i industriella företag, säkerligen i den välvilkgaste afsigt, eller att hjelpa nödställda egendomsegare och lifva svenska näringarna; att han, genom de trassel och förluster, som uppstått, tyckes böra förlora tron på möjligheten att här i landet uppnå dessa ädla ändamål; att han, hvad ännu värre är, bör förlora, såsom enskäld, en tro på sina undersåtares redlighet och duglighet, hvilken tro ensam kan uppråtthålla och trösta henom, såsora Konung; att de få anledning att triumfera, som från första stund voro ogina mot Hans ädla afsigt, att blanda sig uti våra näringar; att slutligen allmogen, och alla andra, som föga förmå att räsonnera i statssaker, komma i en alldeles falsk ställning till sin monark och sammanblanda den enskilde -egendomsherrens och näringsidkarens, eller rättare, hans ombuds, tillgöranden med regentens, görande sig helt förvända och skadliga begrepp om den sednare utaf hvad den förre rörer. Det hörer icke hit att vidare utveckla detta ämne, -som redan väckt tillräckligen obehaglig sensatien i landet. Ännu mindre tillhörer det mig att anställa några Betraktelser öfver de olägenheter, som kunna uppkomma, och verkligen uppkommit, i anledning af en hop tvistefrågor, som böra slitas af Konungen i administratif väg, och sålunda icke gerna kunna någonsin slitas, om han sjelf är part; och part i dylika mål blifver man aldra lättast just genom besittningen af den sorts egendom, som Hans Maj:t hufvudsakligen eger i Norrbotten. Hvad min sak angår, har väl detta förhållande ingen direkt inflytelse derpå, men en indirekt kan dock icke alldeles uteblifva, då en dunkel, jag hade så när sagt vidskepelse, alltid, om ej på annat sätt, åtminstone genom allmänna opinionen, sätter i en obehaglig ställning äfven den, som på domstols-väg har något obytt med Konungens egendomar och deras förvaltning. Konungens höga bestämmelse i lifvet gör, att han mindre än någon kan sjelf taga närmare kännedom om sakerna, utan måste, liksom i regeringsärender, lita på rapporter och föredragningar, öfver hvilkas riktighet i de sednare finnes en af honom obercende kontroll, men hvilka i de enskilda affärerna sällan och endast händelsevis kunna blifva noga pröfvade af en principal, som måste använda en härskara af öfveroch underförvaltare. och mellan män, utan att tala om den stora mängden