det högsta intresse, ej mindre för Hans Maj:t Ko-
nungen, som jemväl sjelf, enligt hvad Hr Grave
på ett ställe uppgifver, skall hafva uppmanat ho-
honom att trycka handlingarna, än för allmänhe-
ten. Den till rätten ingilna skriften lyder som
följer :
Till Stockholms högädle kämnersrätt!
Herr ad vokatfiskalen och riddaren P. Staaff lärer
vara befullmäktigadt ombud för den juridiska de-
taljen af förvaltningen för H. M. Konungens en-
skilda egendomar och eza kära och svara uti alla
tvister, som derpå hafva afseende. tag anhåller
ödmjukligen, att herr advokatfiskalen måtte varda
kallad och stämd att genmäla de påståenden, jag
nödgas framställa i anledning af förhållanden, som
uppstått under en tid, då jag var anställd dels
såsom förvaltare, dels såsom arrendator vid Hans
Maj:ts egendomar i Norrbotten. Det är utan tvifvel
en af de obehagligaste ställningar, hvari man kan
komma, då man nödgas anlita lagarna mot sin
Konung; och huru lifligt jag känt obehaget af en
dylik nödvändighet, synes bäst af den långa tid,
som jag låtit förbigå, utan att tillgripa detta steg.
Men nöden har ingen lag; sedan jag i många och
länga år — för mig, I min svåra belägenhet san-
neriigen ganska långa — har väntat och hoppats
att i godo erhålla ersättning för mina förluster,
måste jag ändtligen tillgripa denna obehagliga ut-
äg, dels emedan jag är i det mest trängande be-
hef af ersättningen, dels emedan den lagliga prä-
skriptionstiden för krafs giltighet håller på att
tilländalöpa i denna sak. ÖOupphörligt har vänlig
uppgörelse blifvit mig lofvad, men löftet elude-
radt; och den öfverenskommelse om kompromiss,
som för nio år sedan gjordes, har, på ett eller
annat sätt, blifvit gjord overksam. Imedlertid
qvarstår det besynnerliga, för en främling otroliga
förhållande, att en Konungs enskilde tjenare varit
lagsökt, utpartad, bysatt för skuld, som den höge
husbonden varit skyldig att gälda, och att den
!idande tjenaren icke på decennier fått rätt och
ersättning.
En gång för alla förklarar jag, att jag ingalunda
tror H. M. Konungen hafva känt verkliga för-
hållandet eller velat att så ske skulle, som skett.
Hans Maj:t är säkerligen i fullkomlig okunnighet
om det mesta af den behandling, som öfvergår
saker och personer vid hans vidsträckta, dyrbara,
men föga inbringande enskilda besittningar. Detta
är beklagligt, och af många skäl, såsom t. ex. att
Hans Maj:t funnit en högst dålig ersättning för
de summor, dem han nedlagt i industriella före-
tag, säkerligen i den välvilkgaste afsigt, eller att
hjelpa nödställda egendomsegare och lifva svenska
näringarna; att han, genom de trassel och förlu-
ster, som uppstått, tyckes böra förlora tron på
möjligheten att här i landet uppnå dessa ädla
ändamål; att han, hvad ännu värre är, bör för-
lora, såsom enskäld, en tro på sina undersåtares
redlighet och duglighet, hvilken tro ensam kan
uppråtthålla och trösta henom, såsora Konung;
att de få anledning att triumfera, som från första
stund voro ogina mot Hans ädla afsigt, att blanda
sig uti våra näringar; att slutligen allmogen, och
alla andra, som föga förmå att räsonnera i stats-
saker, komma i en alldeles falsk ställning till sin
monark och sammanblanda den enskilde -egendoms-
herrens och näringsidkarens, eller rättare, hans
ombuds, tillgöranden med regentens, görande sig
helt förvända och skadliga begrepp om den sed-
nare utaf hvad den förre rörer. Det hörer icke
hit att vidare utveckla detta ämne, -som redan
väckt tillräckligen obehaglig sensatien i landet.
Ännu mindre tillhörer det mig att anställa några
Betraktelser öfver de olägenheter, som kunna upp-
komma, och verkligen uppkommit, i anledning af
en hop tvistefrågor, som böra slitas af Konungen
i administratif väg, och sålunda icke gerna kunna
någonsin slitas, om han sjelf är part; och part i
dylika mål blifver man aldra lättast just genom
besittningen af den sorts egendom, som Hans Maj:t
hufvudsakligen eger i Norrbotten.
Hvad min sak angår, har väl detta förhållande
ingen direkt inflytelse derpå, men en indirekt
kan dock icke alldeles uteblifva, då en dunkel,
jag hade så när sagt vidskepelse, alltid, om ej
på annat sätt, åtminstone genom allmänna opi-
nionen, sätter i en obehaglig ställning äfven den,
som på domstols-väg har något obytt med Ko-
nungens egendomar och deras förvaltning. Ko-
nungens höga bestämmelse i lifvet gör, att han
mindre än någon kan sjelf taga närmare kännedom
om sakerna, utan måste, liksom i regeringsärender,
lita på rapporter och föredragningar, öfver hvilkas
riktighet i de sednare finnes en af honom obe-
rcende kontroll, men hvilka i de enskilda affä-
rerna sällan och endast händelsevis kunna blifva
noga pröfvade af en principal, som måste använda
en härskara af öfver- och underförvaltare. och
mellan män, utan att tala om den stora mängden