för länge sedan, ropade han, och tack derför, att du ännu är densamma som förr. Välkommen, välkommen bror! sade baronen och gjorde sig lös ur vännens armar. Se här äro mina gossar, den ena tolf, den andra femton år, ett par stora vildbasare begge två, ungefär som vi i vår ungdom — kom med, Ehrnfried. Det är skada, sade han, att jag ej har någon hustru, du skulle känt min älskade Aurore, hon är död — nåh väl bror, det der vill jag ej tala om med dig, du kunde bli sorgsen liksom jag — nåh väl, du får roa dig så godt du kan hos en stackars enkling., De begge gamla vännerna sympatiserade som fordom. Baronen hade bibehållit hela sin ungdomsfriskhet, skrattade ännu bjertligt åt sina gamla minnen och roade sig åt sin vän Ehrnfried, som hade råkat så illa ut hos de tvänne andra ungdomsvännerna. ,Ser du,, sade han slutligen, man förändrar sig lätt, men vi hafva ej gjort det; visst har jag mina fördomar liksom du dina; men vi påminna oss likväl med glädje den tid vi varit unga. Vi buro oss väl någon gång litet dumt åt; men vi menade intet illa dermed; vi gjorde väl någon gång litet besvär, men alldeles icke för att göra Oss märk värdiga.n Ehrnfried blef flera dagar qvar hos sin vän, det var lust och glädje; äntligen reste han och baronen bad honom vid tillfälle helsa på honom i Stockholm. Här är jag solo, men der kan jag bjuda dig sällskap, af bildade, älskvärda menniskor, der finnas minga sådane,, sade han. Ett år derefter kom Ehrnfried till Stockholm och besökte sin vän. Han hade en talrik sociejet hos sig; baronen var ej här klädd uti den le