för länge sedan, ropade han, och tack derför,
att du ännu är densamma som förr.
Välkommen, välkommen bror! sade baronen
och gjorde sig lös ur vännens armar. Se här
äro mina gossar, den ena tolf, den andra femton
år, ett par stora vildbasare begge två, ungefär
som vi i vår ungdom — kom med, Ehrnfried.
Det är skada, sade han, att jag ej har någon
hustru, du skulle känt min älskade Aurore, hon
är död — nåh väl bror, det der vill jag ej tala
om med dig, du kunde bli sorgsen liksom jag —
nåh väl, du får roa dig så godt du kan hos en
stackars enkling.,
De begge gamla vännerna sympatiserade som
fordom. Baronen hade bibehållit hela sin ung-
domsfriskhet, skrattade ännu bjertligt åt sina gamla
minnen och roade sig åt sin vän Ehrnfried, som
hade råkat så illa ut hos de tvänne andra ung-
domsvännerna. ,Ser du,, sade han slutligen,
man förändrar sig lätt, men vi hafva ej gjort
det; visst har jag mina fördomar liksom du dina;
men vi påminna oss likväl med glädje den tid
vi varit unga. Vi buro oss väl någon gång litet
dumt åt; men vi menade intet illa dermed; vi
gjorde väl någon gång litet besvär, men alldeles
icke för att göra Oss märk värdiga.n
Ehrnfried blef flera dagar qvar hos sin vän,
det var lust och glädje; äntligen reste han och
baronen bad honom vid tillfälle helsa på honom
i Stockholm. Här är jag solo, men der kan jag
bjuda dig sällskap, af bildade, älskvärda menni-
skor, der finnas minga sådane,, sade han.
Ett år derefter kom Ehrnfried till Stockholm
och besökte sin vän. Han hade en talrik socie-
jet hos sig; baronen var ej här klädd uti den le-