hvilken hela uppträdet med dörren nu stod lif
lefvande. Odmjuka tjenare, min brory, bl
hans korta svar.
Det fögnar mig oändligen att återse bror. F
patronessan,, fortfor Krypen, vändande sig t
frun, fru Ppatronessan kan ej föreställa sig, hu
glädjande och likasom värmande för hjertat d
är, att åter träffa en gammal vän och kamra
ack ja, Herre Gud, vi hafva haft många rolit
stunder tillsammans; det studenrtlifvet, det sti
dentlifvet — det glömmer man aldrig.n
På detta sätt fortsattes samtalet, enstafvigt
Ehrnfrieds sida, mångordigt och grannt å Krypen
Wimmerkant samtalade med sina vänner, de beg;
affärsmännen, de voro in 1i jernpriser och rå
priser, kurser på London och Hamburg, disput
rade dock så, att värden fick rätt öfver al
frågor, ända tilldess spelbordet i ett annat ru;
drogs fram, och man bjöd Ehrnfried kort. Ne
jag tackar, jag spelar icke.n
Det är skada, sade Wimmerkant, och sat!
sig med sina tre vänner, hofpredikanten Kryp
inberäknad, vid spelbordet. ,Hör på, flickor, mi
vän professorn är musikalisk, roa honom me
musik.,
För att något göra förenade sig Ehrnfried
denna begäran, och sedan Adelaide Charlotte få
sig en befallande blick från mamma, satte ho
sig vid pianot. Nu böriade flickan att bläddra
noterna och innan kort drog hon till med e
aria af Rossini, så halsbrytande som möjligt. Ho
sjöng och sjöng; Ehrnfried förskräcktes öfver dett
orufliga drillande, han tyckte att strupen använ
des som en barnskallra och beundrade icke rö
stens skönhet eller hennes anlag; ty af det slage