hvilken hela uppträdet med dörren nu stod lif lefvande. Odmjuka tjenare, min brory, bl hans korta svar. Det fögnar mig oändligen att återse bror. F patronessan,, fortfor Krypen, vändande sig t frun, fru Ppatronessan kan ej föreställa sig, hu glädjande och likasom värmande för hjertat d är, att åter träffa en gammal vän och kamra ack ja, Herre Gud, vi hafva haft många rolit stunder tillsammans; det studenrtlifvet, det sti dentlifvet — det glömmer man aldrig.n På detta sätt fortsattes samtalet, enstafvigt Ehrnfrieds sida, mångordigt och grannt å Krypen Wimmerkant samtalade med sina vänner, de beg; affärsmännen, de voro in 1i jernpriser och rå priser, kurser på London och Hamburg, disput rade dock så, att värden fick rätt öfver al frågor, ända tilldess spelbordet i ett annat ru; drogs fram, och man bjöd Ehrnfried kort. Ne jag tackar, jag spelar icke.n Det är skada, sade Wimmerkant, och sat! sig med sina tre vänner, hofpredikanten Kryp inberäknad, vid spelbordet. ,Hör på, flickor, mi vän professorn är musikalisk, roa honom me musik., För att något göra förenade sig Ehrnfried denna begäran, och sedan Adelaide Charlotte få sig en befallande blick från mamma, satte ho sig vid pianot. Nu böriade flickan att bläddra noterna och innan kort drog hon till med e aria af Rossini, så halsbrytande som möjligt. Ho sjöng och sjöng; Ehrnfried förskräcktes öfver dett orufliga drillande, han tyckte att strupen använ des som en barnskallra och beundrade icke rö stens skönhet eller hennes anlag; ty af det slage