pA Or CHSKllda ialUugivelt, MIYHKOL HUldnl LYHYC
il vore det bästa. Vi tvifle icke; att, med en sådar
. rättighet, enskilda bankbolag skulle bilda sig mången:
i lstädes äfven utan privilegium att få gifva ut egnz
sedlar, och att rörelsen deraf skulle-röna herrligs
I följder. - Saken: torde tåla vid alt tänka på till
Hl nästa riksdag, och vi hemställe den till alla af-
Ifärsmäns bebjertande, som deruti kunna vara in-
51 tresserade.
— Lao
I — Bland de konservativa i Berlin har det, :
tl anledning af de lifliga önskningar om tryckfrihet
- som den sednare tiden uttalat sig, blifvit ett allmän!
mod att tala om tryckpressens gift. En korrespon:-
,Ident i Rheinische Zeitung yttrar sig med anledning
häraf: Det elaka och det onda, sålunda äfven giftet,
fägnar sig åt en fiiare utveckling; hela verlden är
blandad af ljus och mörker. Striden mellan dessa
I principer måste öfverallt ha en fri bana; följaktliger
läfvenså hvad pressen angår. Har den gift, så eger
;I den äfven motgift. Den fria pressen är en fullkomlig
) l organism, hvilken endast då den Ilefver efter sina egna
lagar kan förblifva helsosam. Genom yttre, för pres-
-Isens andliga väsen främmande medel afskäres dess
trefnad. Om man undersöker arten af pressens verk-
samhet, så finner man att dess gift icke förgiftar;
alla fria folkslags historia har ju afskyvärda händel-
Iser att uppvisa. Men en och annan menniskas för-
I derf kan ju icke undvikas. Der pressen är klafbun-
I den, eller der det alls icke gifves någon, äro ju men-
niskorna ändå menniskor, goda elier elaka, som de
under olika förhållanden kunna vara. Den meningen
att den tryckta själafödan skulle verka liksom piller
på menniskonaturen, är helt och hållet en irring.
Man glömmer att de läsande ändå ega sitt förstånd
och omdöme, hvilka de taga till hjelp vid läsningen.
Läsningen -verkar derföre ofta motsatsen af hvad man
förmodade: Afyven ur giftiga blommor suges honung.
Hela den andligt sedliga utvecklingsprocessen skall
nödvändigt störas och förfalskas, om några verldsliga
eller andliga autoriteter utifrån söka awvt med kont-
lade medel leda den, om de efter ombytliga och be-
drägliga bevcekels grunder förbjuda det ena, såsom gif-
tigt och tillåta det andra såsom helsosamt. Sådant
är att visa det menskliga snillet och sanningens kraft
det ögonskenligaste misstroende.,
KUNGLIGA TEATERN.
Fru Gelhaars reectt. Barberaren i Sevilla,
opera af Rossini.
För ett eller ett par decennier sedan var Ros-
sini föremålet för alla musikaliska zeloters kors-
tåg, och först sedan hans efterapare — hvilka
hufvudsakligen äro betänkte på att kopiera hans
svagare sidor — vändt ifrarnes blickar åt andra
håll, började man att låta IH divino maestro mera
rättvisa vederfaras.
Man har lagt Rossinis musik en sinnlig tendens
till last, man bar påstått, att den saknar djup,
och frånkänt den poetiskt värde. Men dået gifves
mera än ett sätt för den dramatiska tonsättaren,
att poetiskt uppfatta sitt ämne: i ett fall genom-
tränger poesien ämnet, och framställer det i en
förklarad dager, då dess yttre fulländning endast
blir en sinnebild af den högsta andliga fullkom-
lighet — denna väg har Mozart gått. Andra ton-
sältare, saknande kraften att genomtränga ämnet,
ega likväl en lycklig förmåga att uppfatta dess
finaste, flyktigaste delar — doftet deraf, om man
så får säga — hvarigenom framställningen blir
poetisk, om ock den djupare, genomgripande dra-
matiska betydelsen ej på denna väg kan ernås,
och denna luftiga poesi är dets som, i vårt tycke,
karakteriserar Rossinis musik och genomgår hans
dramatiska arbeten. Man kan i sanning lika litet
förebrå Rossini en materialistisk tendens, som Tfjä-
rilen, hvilken fladdrar kring rosorna, eller lärkan,
som svingar sig upp mot det blå himlahvalfvet,
på sitt språk prisande skaparen för vårens glädje.
I denna omedvetenhet, denna naiva okunnighet
om det onda, ligger det behag, hvarmed oskul-
den, i förening med ungdomens friska fägring, al-
drig förfelar att röra ett oförderfvadt sinne. Man
har sagt, att Rossinis sångmö är sminkad, och i
detta fall blir det naturens herre, som man måste
draga till ansvar derför, ty genom konstens hand
har det ej skett. Huru himmelsvidt äro ej dessa
ungdomsfriska, harmlösa ingifvelser skiljde från
de raffinerade tonbilder, hvilkas författare söka
att vinna rykte och rikedom genom att omgifval
den vulgära sinnligheten med konstens blommor:
ett sådant förfarande kan man ej förebrå Rossini,
och i allmänhet ej den italienska skolan: väl för-
lorar han sig ofta nog uti tomt joller, men till
materialism sjunker han aldrig.
I den antydda riktningen uppenbarar sig Ros-
sinis konst väl skönast uti Barberaren i Sevilla,
om ock Othello och Tell måhända äro djupare
anlagda. Denna musik: försätter oss såsom genom
ett trolislag till das Land, wo die Zitronen bläbn),
allt andas glädje och lif, och under det att vårt
öga förtjuses af den klara, sydländska himmelen,
smekes vårt öra af näktergalens lockande toner.
Imedlertid hafva många bland de anmärkningar
sin riktighet, livilka man gjort så väl mot Ros-
sinis arbeten i allmänhet, som emot Barberaren,
shuru de i mindre grad kunna tillämpas på denna
opera, än på en stor del af hans öfriga drama-
iska. produkter. - Ofta försyndar han sig emot
sanningen och -bestämdheten i det musikaliska ut-
ycket, och uppoffrar karakteristiken för lysande
lader, som vanställa melodien, hvarigenom han
d många tillfällen är mera teatralisk än drama-
k, och cj sällan äro så väl harmonierna som
rukturen i ackompanjemanget magra och