pA Or CHSKllda ialUugivelt, MIYHKOL HUldnl LYHYC il vore det bästa. Vi tvifle icke; att, med en sådar . rättighet, enskilda bankbolag skulle bilda sig mången: i lstädes äfven utan privilegium att få gifva ut egnz sedlar, och att rörelsen deraf skulle-röna herrligs I följder. Saken: torde tåla vid alt tänka på till Hl nästa riksdag, och vi hemställe den till alla afIfärsmäns bebjertande, som deruti kunna vara in51 tresserade. — Lao I — Bland de konservativa i Berlin har det, : tl anledning af de lifliga önskningar om tryckfrihet som den sednare tiden uttalat sig, blifvit ett allmän! mod att tala om tryckpressens gift. En korrespon:,Ident i Rheinische Zeitung yttrar sig med anledning häraf: Det elaka och det onda, sålunda äfven giftet, fägnar sig åt en fiiare utveckling; hela verlden är blandad af ljus och mörker. Striden mellan dessa I principer måste öfverallt ha en fri bana; följaktliger läfvenså hvad pressen angår. Har den gift, så eger ;I den äfven motgift. Den fria pressen är en fullkomlig ) l organism, hvilken endast då den Ilefver efter sina egna lagar kan förblifva helsosam. Genom yttre, för pres-Isens andliga väsen främmande medel afskäres dess trefnad. Om man undersöker arten af pressens verksamhet, så finner man att dess gift icke förgiftar; alla fria folkslags historia har ju afskyvärda händelIser att uppvisa. Men en och annan menniskas förI derf kan ju icke undvikas. Der pressen är klafbunI den, eller der det alls icke gifves någon, äro ju menniskorna ändå menniskor, goda elier elaka, som de under olika förhållanden kunna vara. Den meningen att den tryckta själafödan skulle verka liksom piller på menniskonaturen, är helt och hållet en irring. Man glömmer att de läsande ändå ega sitt förstånd och omdöme, hvilka de taga till hjelp vid läsningen. Läsningen -verkar derföre ofta motsatsen af hvad man förmodade: Afyven ur giftiga blommor suges honung. Hela den andligt sedliga utvecklingsprocessen skall nödvändigt störas och förfalskas, om några verldsliga eller andliga autoriteter utifrån söka awvt med kontlade medel leda den, om de efter ombytliga och bedrägliga bevcekels grunder förbjuda det ena, såsom giftigt och tillåta det andra såsom helsosamt. Sådant är att visa det menskliga snillet och sanningens kraft det ögonskenligaste misstroende., KUNGLIGA TEATERN. Fru Gelhaars reectt. Barberaren i Sevilla, opera af Rossini. För ett eller ett par decennier sedan var Rossini föremålet för alla musikaliska zeloters korståg, och först sedan hans efterapare — hvilka hufvudsakligen äro betänkte på att kopiera hans svagare sidor — vändt ifrarnes blickar åt andra håll, började man att låta IH divino maestro mera rättvisa vederfaras. Man har lagt Rossinis musik en sinnlig tendens till last, man bar påstått, att den saknar djup, och frånkänt den poetiskt värde. Men dået gifves mera än ett sätt för den dramatiska tonsättaren, att poetiskt uppfatta sitt ämne: i ett fall genomtränger poesien ämnet, och framställer det i en förklarad dager, då dess yttre fulländning endast blir en sinnebild af den högsta andliga fullkomlighet — denna väg har Mozart gått. Andra tonsältare, saknande kraften att genomtränga ämnet, ega likväl en lycklig förmåga att uppfatta dess finaste, flyktigaste delar — doftet deraf, om man så får säga — hvarigenom framställningen blir poetisk, om ock den djupare, genomgripande dramatiska betydelsen ej på denna väg kan ernås, och denna luftiga poesi är dets som, i vårt tycke, karakteriserar Rossinis musik och genomgår hans dramatiska arbeten. Man kan i sanning lika litet förebrå Rossini en materialistisk tendens, som Tfjärilen, hvilken fladdrar kring rosorna, eller lärkan, som svingar sig upp mot det blå himlahvalfvet, på sitt språk prisande skaparen för vårens glädje. I denna omedvetenhet, denna naiva okunnighet om det onda, ligger det behag, hvarmed oskulden, i förening med ungdomens friska fägring, aldrig förfelar att röra ett oförderfvadt sinne. Man har sagt, att Rossinis sångmö är sminkad, och i detta fall blir det naturens herre, som man måste draga till ansvar derför, ty genom konstens hand har det ej skett. Huru himmelsvidt äro ej dessa ungdomsfriska, harmlösa ingifvelser skiljde från de raffinerade tonbilder, hvilkas författare söka att vinna rykte och rikedom genom att omgifval den vulgära sinnligheten med konstens blommor: ett sådant förfarande kan man ej förebrå Rossini, och i allmänhet ej den italienska skolan: väl förlorar han sig ofta nog uti tomt joller, men till materialism sjunker han aldrig. I den antydda riktningen uppenbarar sig Rossinis konst väl skönast uti Barberaren i Sevilla, om ock Othello och Tell måhända äro djupare anlagda. Denna musik: försätter oss såsom genom ett trolislag till das Land, wo die Zitronen bläbn), allt andas glädje och lif, och under det att vårt öga förtjuses af den klara, sydländska himmelen, smekes vårt öra af näktergalens lockande toner. Imedlertid hafva många bland de anmärkningar sin riktighet, livilka man gjort så väl mot Rossinis arbeten i allmänhet, som emot Barberaren, shuru de i mindre grad kunna tillämpas på denna opera, än på en stor del af hans öfriga dramaiska. produkter. Ofta försyndar han sig emot sanningen och -bestämdheten i det musikaliska utycket, och uppoffrar karakteristiken för lysande lader, som vanställa melodien, hvarigenom han d många tillfällen är mera teatralisk än dramak, och cj sällan äro så väl harmonierna som rukturen i ackompanjemanget magra och