öknar och dalar de herrligaste saker, som någonsin flutit ur en fransysk penna; hvad för naturföremål som under deras utflykter komma för deras ögon, plantor eller djur, erbåller genom deras åskådningssätt ett egendomltgt uttryck och ett behag, som knappt ens Bernardin de S:t Pierre och Georges Sand i sina verkligt poetiska skildringar, men icke Buffon eller Cuvier förstått att frambringa. De onda andarna deremot grina demoniskt öfver allehanda allmänna och personliga förhållanden, och alla personer och institutioner, hvarom de samtala, blifva föremål för ett gränslöst och obarmhertigt hån och förakt. -Lamennais dubbla verldsåskådning framstår i detta arbete uti skarpaste ljus; vi skåda en rikt begåfvad själ som ursprungligen varit uppfylld af helig, värmande kärlek, men genom anblicken af så mycket menskligt elände, skakad och sårad till döds. Den lifvande kärIeken har derigenom blifvit förbytt i en sjuklig retlighet, som urladdar sig i bittra utgjutelser öfver verlden och menniskorna i en uppflammande halmlåga, som icke värmer utan blott förtär sig sjelf. Då Lamennais talar om vissa personer, resa sig hans hår och ögonen spruta eld. För öfrigt är hans politik ständigt dunkel och töcknig och går ut på tomma allmänna fraser, salvelsefulla uppfordringar till menniskorna att älska hvarandra, och dylikt. Lamennais är en beundransvärd stilist; men då han satt pennan på papperct, är han icke längre herre öfver den stigande floden af sina utgjutelser. Han kastas fram och åter af sin frascologies vågor, dyker än under, ör än ofvan;rå och råkar slutligen in i idströmmar, som rycka honom med sig till bottenlösa, rysliga djup.,