eger öfver de hvita, för att på dem hämnas sir
moderstams förnedring och förtryck. Koloniern:
voro ej något passande fält för utförandet af han:
hämndplaner; han köper sig en grefvetitel, flytta
till Paris, utvecklar der en lyx, som slår lyxen:
hufvudstad med häpnad; och snart ser han —
mulatten — sig vara lejonet för dagen, för måi-
nader och år till och med, i centern af de hvi-
tas mest förfinade societetslif. Hans hufvudpas-
sion är mulattisk hämndlystnad, hans medel mu-
lattisk intrigförmåga, — man vet hvad detta vill
säga —; andra passioner: ärelystnad, kärlek, äro
för honom blotta medel, icke ändamål. TI den
njutningslystna skara, som tränges i hans salonger
och på hans fester, ser han med hån endast ett
förråd af offer för sin hämnd, och han väljer
med beräkning derur dem, som ådraga sig mesta
uppseendet och måste göra hans välde mest åskåd-
ligt. — Bland dem har grefve de Lancry blifvit
hans första slaf; dennes lättsinnighet har fört ho-
nom i en af Lugarto skickligt utlagd snara, och
han tyglas nu af sin beherrskare värre än någon
neger af slaffogden; fastän med band, som verl-
den icke ser eller ens anar. Mathilda är grefve
de Lanerys maka, en ren och ädel qvinna och
sin gemål innerligt tillgifven; men för ingen dei
någon vek eller svag karakter. Sedan Lugarto
fått mannen i bojor, beslutar han att göra hans
maka till sitt offer. Han vill vanära henne: att
åt hans känsla för henne skänka namnet kärlek
vore onaturligt; icke ens sinnligheten ingår deri,
på annat sätt än likasom alla hans öfriga passio-
ner af andra rangen, det vill säga såsom medel.
Härvid hittar han ett förträffligt bistånd i upp-
täckten af en tvåfaldig passion hos grefvens och
bans makas gemensamma ungdomsvän, Ursule,
för närvarande gift med en landtman herr Secherin,
som aldrig behagat henne, men som hon skänkt
sin hand i nödfall, derföre att han är rik. Det
är en hedersman, som efter flera års äktenskap
ännu tillber sin hustru, men hvars landtliga vä-
sen förefaller henne löjligt, i jemnförelse med den
lysande grefve Lanerys bländande yta.
Denne älskar hon; han var hennes första kär-
lek och har förblifvit hennes bjertas hemliga idol.
Men Mathilda, redan under ungdomsåren, hennes
afundade medtäflarinna i talanger, och slutligen
hennes lyckliga rival, är ett mål för hennes oför-
sonliga hat. Hon har länge dolt både sin kärlek
för grefven och sitt hat för hans gemål; men
Lugarto har lyckats upptäcka hennes tänkesätt,
och i samma ögonblick är äfven hon hans slaf-
vinna, det viljelösa verktyget för hans planer.
Han beslutar att grefven skall enlevera henne,
för att lemna fältet fritt hos sin gemål; och det
sker, i trots af begges bättre känsla, till följd af
den magiska makt Lugarto förvärfvat öfver dem.
Hos Mathilda träffar denne likväl för första gån-
gen en själsstyrka, som han anser jemngod med
en negers och nästan tvingas att högakta; men
det ovanliga motståndet retar honom blott; hon
måste falla, äfven om han skall begagna de mest
våldsamma utvägar. Han skyr dem ej heller, och
allt synes så välberäknadt, att man nästan fruk-
tar för den förfärliga utgången. Men mulatten
har förbisett att icke blott karakterfasthet kan
utmärka en hvit: för hans själsanlag har det för-
blifvit otroligt och obegripligt, att hos den hvita
racen gifves någonting som kallas ädelhet, dygd;
misstaget härpå blir hans förderf. Upptäckten af
detta obegripliga tvingar sig på honom från flera
in Mathilda, och till slut från alla de handlande
oersonerna tillsammans. Dermed är hans förmåga
yruten och tillintetgjord. Segern köpes likväl icke
utan offer; men offer som man ej kan kalla orättvisa.
Hr Dahlqvist var Lugarto, fru Hjortsberg Ma-
ilda, hr Almlöf de Lanery, fru Almlöf Ursule.
Det är bekant, att när man ser hr Dahlqvist på
scenen, upptäcker man sällan honom sjelf bakom
len person han föreställer; icke heller sker det
vär. Det är från början till slut Mulatten, sådan
om han måste vara för styckets plan. Redan
lotta maskeringen är förvillande. Hvad br Dal-
Ivist än har att säga och hvilken passion han än
ittrycker, så glömmer han ändå ej ett ögonblick
tt skjuta ut munnen till likhet med negerfysio-
romien och låta den bländande tandraden Ilysal
ram ur det svartgula ansigtet. Hans gång är li-
et hvad man kallar kobent, alldeles på negervis,
ch när han vid sina något stela rörelser först
ipplyfter underarmen och sedan låter öfverarmen
ölja med som ett stöd, nästan likt en af hr Möl-
ers marionetter, återser man fullkomligt de bil-
er man har af negrernes sätt att gestikulera,
Jet enda man skulle kunna anmärka är, att det
äri är nästan för mycket neger och för litet
wulatt; mulatterna stå betydligt framom negrer-
a i förmåga att föra sig på de hvitas sätt. —
fatildas och Ursules roller äro begge icke lätta;
e utfördes ändå begge ganska väl. Hr Almlöf
ar ej något tacksamt parti; men han gjorde der-