1 landtinanna iartyg utlddet uc Luc Slbla alb ra ud
mar egt rum. l
Den omständighet, att städernas handlande nödgas
bekosta åtskilliga, för utrikes handeln nödiga anstal-
ter, såsom tull och våghus, bryggor, m. m., kan kol-
legium icke heller finna innefatta grundadt skäl, att,
till förmån för städernas borgerskap, förmena landt-
män att utföra egna och andras produkter, enär deras
fartyg vid in- och utklareringar i stapelstäderna äro
underkastade samma afgifter till stapelstäderna, som
dessa städers egna fartyg, och för öfrigt kostnaden för
nämnde anstalter samt aflöningen till städernas tjen-
stemän hufvudsakligen och vanligen belt och hållet
bestridas genom afgifter på sjöfarten och handeln, samt
således ej kan sägas drabba de handlande, som vid
varornas inköp och försäljning alltid taga i beräkning
de afgifter, som hvila på handeln.
På grund af hvad nu blifvit anfördt och då hand-
lingarne utvisa, att, sedan 1832 års förordning utfär-
dades, priset på trävaror i Calmar län, till stor för-
del för invånarne derstädes. betydligen stigit, och så-
dant otvifvelaktigt till en väsenätlig del bör tillskrifvas,
dels den täflan, som uppkommit emellan Calmar stads
handlande och länets invånare på landet vid uppköp
af dessa varor dels ock för dessa sednare öppnade
tillfällen, att kunna sjelfve utskeppa sina skogseffekter,
i händelse de ej finna sig belåtne med det pris, som
för dessa varor af Calmar och Westeryiks handlande
erbjudes, samt dessutom ej må förbises, att sedan år
4832 landtmän i Calmar län tillhöriga fartyg och båtar
öfver 5 läster ökat sig till drägtigheten från 862 lä-
ster till 1,203 läster, finner kolleg um sig sakna an-
ledning, att biträda. den, af Konungens befallnings-
hafvande i Calmar län gjorda underdåniga hemställan,
det Kongl. Maj:t täcktes förklara landtmän ej vara
berättigade, att, på grund af 4832 års förordning, ut-
skeppa i dem tillhöriga fartyg andra än egna produkter
och tillverkningar; hvarförutan och då, enligt gällande
författningar, landtmän ega att å städernas försä!jnings-
platser uppköpa för eget behof eller till afsalu andre
landtmäns produkter, som der hållas till salu, anser
kollegium deraf följa, att samma handelsfrihet måste
ega rum i de under städer lydande köpingar, och att
således på landet boende invånare i Calmar län ej
kunna förmenas, att i Calmar stad och dess underly-
dande köpingar och lastageplatser tillhandla sig skogs-
effekter och desamma i egna eller i andra landmän
tillbörige fartyg utskeppa, emot erläggande i sednare
fallet så väl af den för handel å landet i gällände be-
villningsförordning föreskrifne afgift, som ock af de
afgifter, hvilka böra utgå till den stad inom Calmar
län, hvarifrån utklareringen sker, samt under iaktta-
gande af hvad rörande tullkontroller i allmänhet finnes
föreskrifvet.
I afseende på den af Konungens befallningshafvande
gjorda framställning, hvilken Calmar handelssocietet
jemväl i dess afgifna påminnelser biträdt: att under
uttrycket danska staterna ej må inbegripas hertigdö-
mena Schleswig och Holstein, hvilka ostridigt utgöra l
en del af danska staterna, synes förordningen i nämn-:
de omständigheter vara tydlig och klar samt icke på- 1.
kalla någon förklaring; och finner kollegium så myc-1
ket mindre skäl, att tillstyrka bifall äå den sökta in-
skränktare tydningen, som allmoge och ståndspersoner !
på landet i Finland, äfvensom dervarande städers in-
nevånare, enligt en kejserl. förordning af den 44 Aug.
4830, blifvit förklarade berättigade, att i fartyg afl.
till och med 50 lästers drägtighet, till alla utländska
orter inom Östersjön utföra finska produkter och till-
verkningar, hvaraf således visar sig, att finska landt-
mäns rättighet att utföra ortens produkter och till- l
verkningar är långt vidsträcktare, än den i Sverige
landtmän medgifna. Med Sveriges stapelstäder vore l.
ock illa beställdt, om dervarande handlande och skepps-.
redare ej skulle, lika så väl som handlande och skepps-
redare i Finlands städer, kunna uthålla täflan medi:
landtmän i fråga om utrikes handel och sjöfart, helst
finska kustallmogen i allmänhet är vida mera sjöbe-
faren och har flera och större fartyg, än den svenska.
Vidkommande slutligen frågan om ansvarsbestäm-
melser för öfverträdelser af den genom 1832 års för-
ordning landtmän medgifna seglationsfrihet, äfvensom :
hvilka koatroller å denna sjöfart erfordras, förekom-
mer väl, att, enligt 2 mom. i 4 af berörde förord-1
ning, de vid utrikes sjöfart i allmänhet stadgade fö-
reskrifter skola vid landtmannaseglation tjena till ef-å.
terrättelse, och synes häraf följa, att de öfverträdelser
af tullförfattningarne, som vid denna seglation kunna
komma att ega rum, medföra samma ansvarspåföljd,
som dylika öfverträdelser vid annan utrikes sjöfart;
men som : stapelstädernas handlande äro berättigade,
att till hvad utrikes ort som helst utsända fartyg och
varor, har vid sådant förhållande i seglationsordningen ,
ej bordt eller kunnat inflyta någon ansvarsbestäm-
melse för den händelse att artyg, destineradt till ut-
rikes ort, afgår tillannan utländsk hamn, än den vid i
utklareringen uppgifna. Då imedlertid den så kallade
Jandtmannaseglationen, så vidt fräga cj är om rid-
derskapets och adelns fartyg, hyilka kunna besöka
hvilka främmande hamnar som helst, är inskränkt till
Finland, Norrige och danska staterna och den af enl
del utaf Calmar läns invånare på landet väckta fråga .
om utsträckning deraf till alla hamnar vid Östersjön
icke nu torde blifva föremål för pröfning, synes den l
omständighet, att åtskillige fartyg, tillhörige ofrälse !
stånden i Calmar län, afgått med ortens skogsproduk- !
ter till tyska orterna, hvilket inhemtas utaf den af
Calmar tullkammare upprättade och handlingarne bi-S
fogade tabell, påkalla närmare föreskrifter till afbö-s
jande af denna utöfver stadgandet i 1832 års Kongl. ll
kungörelse utsträckta seglation. I detta äfseende harl
Konungens befallningshafvande föreslagit förlust af den
till obehörig ort afgångna lasten; men somhärvid må
anmärkas, att berörde missbruk af seglationsfriheten
ej leder till skada eller innebär våda för det allmänna,
skulle kollegium tro, att, till hämmande af nämnde
missbruk, vore tillräckligt att stadga böter, motsva-
rande v, af de utskeppade varornas tulltaxevärde,
och hvilka borde af varuegaren utgå, äfvensom att;
erforderlig kontroll å berörde sjöfart vunnes, om vid
nklarering af landtmän tillhörige fartyg vederbörande
tullkammare ålades; att då fartygens handlingar ut-
visa, att desamma besökt andre än de i 1832 års
Kongl. kungörelse uppräknade länder, genast derom
Imderrätta Konungens befallningshafvande i det län,
hvartill fartyget hörer, på det han derefter må, om jä
olaglighet i detta afseende verkligen finnes vara be- 4
gången, föranstalta om laga åtal emot vederbörande, g
hvaremot kollegium anser, att i fall-personer, bosatte I
Calmar stad allar daornunder Ivdande könincar stan -
E
I
f
j
4
mn Af
Pt je AN An An -—
-— pu—-