1 landtinanna iartyg utlddet uc Luc Slbla alb ra ud mar egt rum. l Den omständighet, att städernas handlande nödgas bekosta åtskilliga, för utrikes handeln nödiga anstalter, såsom tull och våghus, bryggor, m. m., kan kollegium icke heller finna innefatta grundadt skäl, att, till förmån för städernas borgerskap, förmena landtmän att utföra egna och andras produkter, enär deras fartyg vid inoch utklareringar i stapelstäderna äro underkastade samma afgifter till stapelstäderna, som dessa städers egna fartyg, och för öfrigt kostnaden för nämnde anstalter samt aflöningen till städernas tjenstemän hufvudsakligen och vanligen belt och hållet bestridas genom afgifter på sjöfarten och handeln, samt således ej kan sägas drabba de handlande, som vid varornas inköp och försäljning alltid taga i beräkning de afgifter, som hvila på handeln. På grund af hvad nu blifvit anfördt och då handlingarne utvisa, att, sedan 1832 års förordning utfärdades, priset på trävaror i Calmar län, till stor fördel för invånarne derstädes. betydligen stigit, och sådant otvifvelaktigt till en väsenätlig del bör tillskrifvas, dels den täflan, som uppkommit emellan Calmar stads handlande och länets invånare på landet vid uppköp af dessa varor dels ock för dessa sednare öppnade tillfällen, att kunna sjelfve utskeppa sina skogseffekter, i händelse de ej finna sig belåtne med det pris, som för dessa varor af Calmar och Westeryiks handlande erbjudes, samt dessutom ej må förbises, att sedan år 4832 landtmän i Calmar län tillhöriga fartyg och båtar öfver 5 läster ökat sig till drägtigheten från 862 läster till 1,203 läster, finner kolleg um sig sakna anledning, att biträda. den, af Konungens befallningshafvande i Calmar län gjorda underdåniga hemställan, det Kongl. Maj:t täcktes förklara landtmän ej vara berättigade, att, på grund af 4832 års förordning, utskeppa i dem tillhöriga fartyg andra än egna produkter och tillverkningar; hvarförutan och då, enligt gällande författningar, landtmän ega att å städernas försä!jningsplatser uppköpa för eget behof eller till afsalu andre landtmäns produkter, som der hållas till salu, anser kollegium deraf följa, att samma handelsfrihet måste ega rum i de under städer lydande köpingar, och att således på landet boende invånare i Calmar län ej kunna förmenas, att i Calmar stad och dess underlydande köpingar och lastageplatser tillhandla sig skogseffekter och desamma i egna eller i andra landmän tillbörige fartyg utskeppa, emot erläggande i sednare fallet så väl af den för handel å landet i gällände bevillningsförordning föreskrifne afgift, som ock af de afgifter, hvilka böra utgå till den stad inom Calmar län, hvarifrån utklareringen sker, samt under iakttagande af hvad rörande tullkontroller i allmänhet finnes föreskrifvet. I afseende på den af Konungens befallningshafvande gjorda framställning, hvilken Calmar handelssocietet jemväl i dess afgifna påminnelser biträdt: att under uttrycket danska staterna ej må inbegripas hertigdömena Schleswig och Holstein, hvilka ostridigt utgöra l en del af danska staterna, synes förordningen i nämn-: de omständigheter vara tydlig och klar samt icke på1. kalla någon förklaring; och finner kollegium så myc-1 ket mindre skäl, att tillstyrka bifall äå den sökta inskränktare tydningen, som allmoge och ståndspersoner ! på landet i Finland, äfvensom dervarande städers innevånare, enligt en kejserl. förordning af den 44 Aug. 4830, blifvit förklarade berättigade, att i fartyg afl. till och med 50 lästers drägtighet, till alla utländska orter inom Östersjön utföra finska produkter och tillverkningar, hvaraf således visar sig, att finska landtmäns rättighet att utföra ortens produkter och tilll verkningar är långt vidsträcktare, än den i Sverige landtmän medgifna. Med Sveriges stapelstäder vore l. ock illa beställdt, om dervarande handlande och skepps-. redare ej skulle, lika så väl som handlande och skeppsredare i Finlands städer, kunna uthålla täflan medi: landtmän i fråga om utrikes handel och sjöfart, helst finska kustallmogen i allmänhet är vida mera sjöbefaren och har flera och större fartyg, än den svenska. Vidkommande slutligen frågan om ansvarsbestämmelser för öfverträdelser af den genom 1832 års förordning landtmän medgifna seglationsfrihet, äfvensom : hvilka koatroller å denna sjöfart erfordras, förekommer väl, att, enligt 2 mom. i 4 af berörde förord-1 ning, de vid utrikes sjöfart i allmänhet stadgade föreskrifter skola vid landtmannaseglation tjena till ef-å. terrättelse, och synes häraf följa, att de öfverträdelser af tullförfattningarne, som vid denna seglation kunna komma att ega rum, medföra samma ansvarspåföljd, som dylika öfverträdelser vid annan utrikes sjöfart; men som : stapelstädernas handlande äro berättigade, att till hvad utrikes ort som helst utsända fartyg och varor, har vid sådant förhållande i seglationsordningen , ej bordt eller kunnat inflyta någon ansvarsbestämmelse för den händelse att artyg, destineradt till utrikes ort, afgår tillannan utländsk hamn, än den vid i utklareringen uppgifna. Då imedlertid den så kallade Jandtmannaseglationen, så vidt fräga cj är om ridderskapets och adelns fartyg, hyilka kunna besöka hvilka främmande hamnar som helst, är inskränkt till Finland, Norrige och danska staterna och den af enl del utaf Calmar läns invånare på landet väckta fråga . om utsträckning deraf till alla hamnar vid Östersjön icke nu torde blifva föremål för pröfning, synes den l omständighet, att åtskillige fartyg, tillhörige ofrälse ! stånden i Calmar län, afgått med ortens skogsproduk! ter till tyska orterna, hvilket inhemtas utaf den af Calmar tullkammare upprättade och handlingarne bi-S fogade tabell, påkalla närmare föreskrifter till afbö-s jande af denna utöfver stadgandet i 1832 års Kongl. ll kungörelse utsträckta seglation. I detta äfseende harl Konungens befallningshafvande föreslagit förlust af den till obehörig ort afgångna lasten; men somhärvid må anmärkas, att berörde missbruk af seglationsfriheten ej leder till skada eller innebär våda för det allmänna, skulle kollegium tro, att, till hämmande af nämnde missbruk, vore tillräckligt att stadga böter, motsvarande v, af de utskeppade varornas tulltaxevärde, och hvilka borde af varuegaren utgå, äfvensom att; erforderlig kontroll å berörde sjöfart vunnes, om vid nklarering af landtmän tillhörige fartyg vederbörande tullkammare ålades; att då fartygens handlingar utvisa, att desamma besökt andre än de i 1832 års Kongl. kungörelse uppräknade länder, genast derom Imderrätta Konungens befallningshafvande i det län, hvartill fartyget hörer, på det han derefter må, om jä olaglighet i detta afseende verkligen finnes vara be4 gången, föranstalta om laga åtal emot vederbörande, g hvaremot kollegium anser, att i fall-personer, bosatte I Calmar stad allar daornunder Ivdande könincar stan E I f j 4 mn Af Pt je AN An An -— -— pu—