alltför länge fullföljd inför ett folk, så nogräknadt om sin värdighet och så fullt af minnen af sin ära, icke är utan fara. Glömmen icke M. H., att de partier, som lifvas af begäret att störta den dynasti, vi vilje befästa, skulle kunna beväpna sig med en dylik politik, såsom ett farligt vapen för att undergräfva grundvalarne för den regering, i viljen trygga. . Sätten aldrig dynastiens uppenbara fiender i valet emellan monarkien och patriotismen. Förenen klokt landets ära med regeringens interesse, med den monarkis, j viljen betrygga! Och ni, herr minister, som skrifven historia och gören den, kom ihåg den stora nationella och historiska sanningen, att alla dynastier, lill och med alla regeringar, haft sin egen tanka, sitt eget system af politik eller personlig allians, sin hemgift, om jag så fär uttrycka mig, till denna stora nations lycka. Somliga, Engelsmännens utdrifvande från Frankrikes fasta land; andra, striden med Ttalien och Spanien; Henrik IV och Bourbonerne, Frankrikes enhet och stillandet af vära borgerliga och våra religionskrig; Richelicu, Österrikiska husets förödmjukande; Ludvig XIV, inflytandet i Spanien och vid Rhen; Napoleon, en dåraktig och ofruktbar, men åtminstone storartad, eröfring af fasta landet; Restaurationen, till och med, upprätthållandet med väpnad hand af vårt förbund med den dynasti, som regerar i Spanien. Se der. hemgiften med hvar och en af dessa regeringar, dessa dynastier, dessa ministrar. Hvar är eder? Jag säger icke sedan 413830, ty jag vet att skilja det som rättvisan åtskiljer, den politik, som befriade Belgien, besatte Ancona och underteknade quadrupelalliansen, från den som daterar sig från 483535; men sedan 148534 eller 1835, hvar finnes den hemgift j gifvit landet, er tanka, ert nationella system, som skulle göra dynastien älskad och betryggad, och som skulle utgöra eder ära, om j sammansmälten den med ett stort nytt interesse för landet? Er hemgift? Måhbända är det detta eviga vacklande emellan alla systemer, alla allianser, alla slag af politik, som gör alla missnöjda och modfällda, och att j stån ensamme i verlden, och som till slut icke skall lemna eder annat val än emellan minskning af edert gebit, med blygd. skädadt af ett så stolt folk, eller ock ett oförnuftigt krig, företaget i förtviflan. (Bravorop från Ayglarne.) Nå väl! År ej detta det bedröfiiga och smärtsamma val, som systemets politik en dag skall tvinga oss till, om vi icke i tid återföre den på rätta vägen? Ack! jag vet icke om en dag en statsman skall uppstå, som förer sitt fädernesland ur denna cirkel af omöjligheter, hvari man innesluter oss, och som hvarje år blir allt trängre. Den politiken låter väl länge vänta på sig, som på en gång uppfattar värdigheten, storheten och freden! Men om en sådan man cr gång framstår ur vårt behof, så skall han hafva ufträttat mera för sitt fädernesland än Richelieu och Napoleon, ty han skall hafva godtgjort beklagansvärda felsteg, och gifvit landet trygghet och fred, derigenom att han slutligen skapat för detsamma allianser och ett Europeiskt system. Jag slutar detta alltför långa tal med dessa ord, dem jag hörer genljuda öfverallt här och utanför denna församling. Ja, jag. säger såsom de föregående talarne, såsom en del af landet: vi fråga föga efter kabinetterne, efter ministrarne. Hvad vi behöfve är icke att ministererne lemna och efterträda hvarandra på dessa bänkar, med samma villfarelser, samma oförmåga, samma fel; nej systemet måste falla! (Från venstra sidan: ganska bra!) Ja måtte systemet förändras och falla! och med detsamma alla de män, som kunde finna sig frestade, att på nytt personifiera det inför eder! (Bravorop från flyglarne.) Då jag nu nedstiget från denna tribun, fäger jag eder med missmod och måhända med den öfverdrift af djerfhet, som förtviflan understundom ingifver åt en stark öfvertygelse: Det är tid att detta spel tager slut, ty om det fortsättes, måste antingen Frankrike upphöra att vara Frankrike, eller ock j att styra det. (Långvarig röreise. Seancen afbrytes för en stund.) (7 (Forts, följer.)