alltför länge fullföljd inför ett folk, så nogräknadt om
sin värdighet och så fullt af minnen af sin ära, icke
är utan fara. Glömmen icke M. H., att de partier,
som lifvas af begäret att störta den dynasti, vi vilje
befästa, skulle kunna beväpna sig med en dylik poli-
tik, såsom ett farligt vapen för att undergräfva grund-
valarne för den regering, i viljen trygga. .
Sätten aldrig dynastiens uppenbara fiender i valet
emellan monarkien och patriotismen. Förenen klokt
landets ära med regeringens interesse, med den mo-
narkis, j viljen betrygga! Och ni, herr minister, som
skrifven historia och gören den, kom ihåg den stora
nationella och historiska sanningen, att alla dynastier,
lill och med alla regeringar, haft sin egen tanka, sitt
eget system af politik eller personlig allians, sin hem-
gift, om jag så fär uttrycka mig, till denna stora na-
tions lycka. Somliga, Engelsmännens utdrifvande från
Frankrikes fasta land; andra, striden med Ttalien och
Spanien; Henrik IV och Bourbonerne, Frankrikes en-
het och stillandet af vära borgerliga och våra reli-
gionskrig; Richelicu, Österrikiska husets förödmjukan-
de; Ludvig XIV, inflytandet i Spanien och vid Rhen;
Napoleon, en dåraktig och ofruktbar, men åtminstone
storartad, eröfring af fasta landet; Restaurationen,
till och med, upprätthållandet med väpnad hand af
vårt förbund med den dynasti, som regerar i Spanien.
Se der. hemgiften med hvar och en af dessa rege-
ringar, dessa dynastier, dessa ministrar. Hvar är
eder?
Jag säger icke sedan 413830, ty jag vet att skilja det
som rättvisan åtskiljer, den politik, som befriade Bel-
gien, besatte Ancona och underteknade quadrupel-
alliansen, från den som daterar sig från 483535; men
sedan 148534 eller 1835, hvar finnes den hemgift j gif-
vit landet, er tanka, ert nationella system, som skulle
göra dynastien älskad och betryggad, och som skulle
utgöra eder ära, om j sammansmälten den med ett
stort nytt interesse för landet?
Er hemgift? Måhbända är det detta eviga vacklan-
de emellan alla systemer, alla allianser, alla slag af
politik, som gör alla missnöjda och modfällda, och att
j stån ensamme i verlden, och som till slut icke skall
lemna eder annat val än emellan minskning af edert
gebit, med blygd. skädadt af ett så stolt folk, eller
ock ett oförnuftigt krig, företaget i förtviflan. (Bra-
vorop från Ayglarne.)
Nå väl! År ej detta det bedröfiiga och smärtsam-
ma val, som systemets politik en dag skall tvinga oss
till, om vi icke i tid återföre den på rätta vägen?
Ack! jag vet icke om en dag en statsman skall
uppstå, som förer sitt fädernesland ur denna cirkel af
omöjligheter, hvari man innesluter oss, och som hvarje
år blir allt trängre. Den politiken låter väl länge
vänta på sig, som på en gång uppfattar värdigheten,
storheten och freden! Men om en sådan man cr
gång framstår ur vårt behof, så skall han hafva uft-
rättat mera för sitt fädernesland än Richelieu och
Napoleon, ty han skall hafva godtgjort beklagansvärda
felsteg, och gifvit landet trygghet och fred, derigenom
att han slutligen skapat för detsamma allianser och
ett Europeiskt system.
Jag slutar detta alltför långa tal med dessa ord,
dem jag hörer genljuda öfverallt här och utanför den-
na församling. Ja, jag. säger såsom de föregående ta-
larne, såsom en del af landet: vi fråga föga efter ka-
binetterne, efter ministrarne. Hvad vi behöfve är icke
att ministererne lemna och efterträda hvarandra på
dessa bänkar, med samma villfarelser, samma oför-
måga, samma fel; nej systemet måste falla! (Från ven-
stra sidan: ganska bra!)
Ja måtte systemet förändras och falla! och med det-
samma alla de män, som kunde finna sig frestade,
att på nytt personifiera det inför eder! (Bravorop
från flyglarne.)
Då jag nu nedstiget från denna tribun, fäger jag
eder med missmod och måhända med den öfverdrift
af djerfhet, som förtviflan understundom ingifver åt en
stark öfvertygelse:
Det är tid att detta spel tager slut, ty om det
fortsättes, måste antingen Frankrike upphöra att vara
Frankrike, eller ock j att styra det. (Långvarig rö-
reise. Seancen afbrytes för en stund.) (7
(Forts, följer.)