icke hörer till materialierne för karte-tillverkning, ha ville erkänna denna flaska för sin tillhörighet, hels det svårligen kan antagas, att Meurling skulle hafy tillfört Husberg pjeser, som för fabrikationen varit 0O nyttiga, enär, enligt hvad redan är ådagalagdt, de åtminstone är tvifvelaktigt om han haft utrymme fö de nyttiga. Men Husberg vidblef att flaskan ej till hörer honom och aldrig varit af honom sedd, förr ä: hans skrifbords-låda å landskansliet öppnades. Denna Husbergs förklaring gaf domstolen anlednin: att, emot herr apothekaren Apiariis antagande, för moda att fernissa, på något för domstolen ännu 0 kändt sätt, är erforderlig för kartefabrikationen. Oc då Husberg erinrades om det besynnerliga samman träffande af omständigheter, att i hans skrifoord för varas, jemte stämplar för falska kartors tillverknin: samt pappersblad, hvarå dessa stämplar äro använda en flaska med fernissa, hvaraf han 4829, enligt si skrifvelse till Johannes Nilsson, synes hafva haft beho! för att fullkomna ett företag, hvilket, då annan för klaringsgrund ej deråt kunnat lemnas, tilläfventyr angått tillverkning af stämpladt papper, så lemnad Husberg härå endast undvikande svar, under uppre pande att hvarken stämplarne elier flaskan tillhört ho nom, samt att han på intet sätt kan förklara menin gen i brefyct, hvilket dock aldeles icke angått förän dring eller efteraoning af stämpladt papper. Tillförordnade åklagaren anmälte, att tvenne a Johannes Nilssons barn, sonen Nils Gustaf och doit ren Lovisa varit under ransakningen tillstädes; oci som anledningar skola äga rum, att begge bidragit til kartors föryttrande, samt dessutom blifvit berättadt att samma natt som Johannes Nilsson häktades, buc afgått från Ting:ryd till Johannes Nilssons gifta sor Jon Johannesson i Säfsjömåla af Urshult socken, er mil från Tingsryd, och vidare till flera ställen inom Blekinge, der Johannes Nilsson förmodas hafva hafi upplag af stämpladt papper, så anhöll herr häradshöt dingen, att Nils Gustaf och Lovisa måtte, rörande dessa omständigheter, varda hörde. Med bifall härtill företog rätten det begärda förböret, hvarförinnan dock Johannes Nilsson fick afträda. Nils Gustaf Johannesson, som är 22 år gammal och för fyra år sedan genom bergsprängning förlorat sin syn, sade sig sakna all kännedom om fadrens angelägenheter och huruvida några budskickningar ägt rum. Lovisa Johannesdotter är 29 år gammal och lefver ogift i föräldrarnes hus. Hon har icke deltagit i utprångling af stämpladt papper och saknar all kännedom huruvida fadren med sådan handel befattat sig. Då fadren häktades, befann sig Lovisa hos sin broder Jon i Säfsjömåla och der emottog hon och brodren af föräldrarnes dräng Johan, som af modren blifvit afsänd, underrättelse att fadren var häktad, men brottets beskaifenhet visste ej drängen att uppgifva. Påföljde dagen celler d. 46, reste Lovisa till Tingsryd för att få närmare besked om förhållandet, och återvände till sin bror, som var sjuk, dagen derefter. Hvarken före Lovisas afresa från Säfsjömåla celler efter återkomsten dit, hade något bud blifvit affärdadt till Blekinge eller annat håll. Säfsjömåla är ett enstaka bkemman och erhölls af brodren såsom hemgift med sin hustru. På framställning af tillförordnade åklagaren, huruvida ej Lovisa sistliden sommar blifvit skickad till Hoby tingsställe, medgaf hon att så förbållit sig. Hennes egentliga ärende skulle uträttas i Carlshamn, der hon hade att aflemna en bränvinspanna, men hon tillsades af fadren att under bortresan göra omvägen till Hoby, för att derstädes aflemna ctt bref, hvilket hon fann vara adresseradt till Trägårdh. Men om det var till herr hofrättsrådet sjelf, eller någon af hans söner, kunde hon ej erinra sig. Brefvet lemnade Lovisa i herr bofrättsrådets hus till någon af dess husfolk och afreste genast, utan att afvakta svar, derom fadren ej tillsagt henne. På fråga om brefvets storlek, tillkännagaf Lovisa, att det var jemförligt med en å dombordet befintlig häftad almanacha, men mycket tunnare än denna. Johannes Nilsson infördes härefter och underrättades derom, att hans barn icke ha!t vidare upplysning att meddela, än om budskickningen till Hoby; dock som Lovisa icke kunnat erinra sig till hvem det i Hoby aflemnade brefvet var stäldt, så tillsades Johannes Nilsson att upplysa denna omständighet. Han förklarade i följd häraf, att brefvet innehöll rättegångshandlingar, som han afsände till herr hofrättsrådet Trägårdh, men å hvilket bref dottren, ehuru hon derom blifvit tillsagd, försummat att begära svar. Brefyet var ej stort, ty dess innehåll utgjorde endast omkring tre ark. Bomstolen meddelade Johannes Nilsson i hvad mån hans uppgifter rörande denna omständighet stridde mot dottrens; men att domstolen ej ville fortsätta förhöret emellan fader och dotter, enär domstolens afsigt ej varit, att genom dottrens utsago erhålla anledning till fadrens fällande. Tillförordnade åklagaren anförde, att Johannes Nilsson genom sitt erkännande af charte sigillate-handeln med så väl vicchäradshöfdingen Bergqvist som brukspatronen Lagström, gifvit vid banden, att Johannes Nilsson försålt vida större partier chartor, än dem han, åren 4823 och 4858, af Christersson, samt de tre sista åren af Husberg erhållit, hvadan det således icke är tänkbart, att de chartor, Johannes Nilsson vid häktandet innehade, erhållits af Christiersson, hvilket Johannes Nilsson ej eller gittat förebära, då han inför Konungens befallningshafvande blef derom hörd; och anhöll derföre tillförordnade åklagaren, att Johannes Nilsson måtte affordras ett mera bestämdt utlåtande i letta hänseende. Johannes Nilsson genmälte härå att han först ef